Stockholms Fria

Här inne slocknar deras sista hopp

I Märsta finns ett av landets fem förvar där asylsökande och papperslösa hålls inlåsta innan de deporteras. SFT:s Andreas Ericsson och Ninni Alfredsson åkte dit för att prata med förvarets chef Tommy Harnesk om hur det är att arbeta med att avvisa människor som sökt sin tillflykt till Sverige.

Byggnaderna är ofta placerade i samhällenas utkanter, i Flen, Åstorp, Kållared, Gävle – och Märsta. På kartan syns skogspartier och industriområden. Vägbeskrivningen leder till pendeltågets slutstation, vidare på småvägar och ut till Migrationsverkets slutförvar.

Här, inne i Märstaförvaret, dör hoppet för Arash från Iran och många andra individer om att bli omfamnade av den svenska tryggheten. Snart skickas han, en av hemvändarna som det heter på myndighetssvenska, och de andra asylsökande tillbaka till det dem flytt från.

Han får ett vredesutbrott när förvarets chef Tommy Harnesk visar oss runt i byggnaden – från inskrivningslokalen med metalldetektor till uppehållsrummen med internetuppkoppling.

Flera av de sammanbitna männen ser oss som en sista möjlighet att bli sedda, hörda, få sina historier berättade och kanske på det viset bygga upp ett ärende. Arash skriker, knackar på glaset till det rum som vi flytt till när han började brusa upp.

– De behandlar oss som djur härinne, ropar han innan en ur personalstyrkan lyckas lugna ner honom.

Tommy Harnesk tar händelsen med ro. Han varnade oss före besöket: ”Det är mycket ångest i lokalerna, folk kan gråta och har det jättejobbigt”.

Innan han tillträdde den här tjänsten för halvannat år sedan jobbade han på Kronofogden som utmätare. Hans vana att möta och hantera människor som befinner sig i olika former av svår nöd är med andra ord stor. Beröringspunkterna finns mellan de olika människoödena – de ekonomiskt utblottade och de som ska avvisas, inte sällan till svåra umbäranden.

– Min beskrivning av vår verksamhet är att vi har en reglerad invandring i Sverige – och att vi har ett uppdrag att utföra. Förvar är en av möjligheterna när man ska utvisas ur Sverige, säger han och fortsätter:

– Och vilka ska göra det om inte ödmjuka personer med rätt bakgrund som kan ta hand om människor på ett bra sätt. För det är ju det allting handlar om här: att skapa en så bra miljö som möjligt i en ganska svår och utsatt situation som de förvarstagna har, säger Tommy Harnesk som inte dröjer med svaret när han får frågan om han trivs att gå till jobbet på morgonen.

– En kompis sade till mig: Du måste vara galen. Först jobbar du tretton år på Kronofogden och sedan söker du det där jobbet. Men min uppgift är att tillämpa den gällande lagstiftningen på ett så schysst och bra sätt som möjligt, utan att själv lägga någon politisk värdering i det.

Om Tommy Harnesk tittade ut genom fönstret och ner på den snöbeklädda parkeringen förra veckoslutet kanske han såg Elsa Linn Karlsson Holmberg.

Hon och Förvarssolidaritetsgruppen demonstrerade till stöd för de intagna. Till skillnad mot en aktion tidigare i höstas valde gruppen nu ett fredligare tillvägagångssätt. Förra gången, i oktober, blev ett par av demonstranterna slagna med pinnar efter att ha brutit sig igenom polisens avspärrningar. En handling som skulle visa att de inte vill veta av några gränsdragningar.

– Men om vi går in med hat svarar de med samma mynt. Den här gången hade vi trummor och dansade, det var väldigt fint. Jag gör den lilla delen som jag kan göra för att visa medmänsklighet. Jag har ingen enkel lösning på det här med förvaren, men det behövs en förändring av systemet, av asylrätten och synen på flyktingar och papperslösa, anser hon.

Hon ansvarar även för en solidaritetstelefon dit de intagna kan ringa.

– Jag blev nästan chockad av responsen, men de såg väl chansen i samband med demonstrationen i söndags. Vi vill visa för de intagna att vi finns till, prata med dem och få dem att känna att de inte har gått igenom det här ensamma. Kanske ger vi dem ett sim-kort om de behöver det, eller numret till en juridisk person. Vi jobbar som Ingen människa är illegal, fast i mindre skala, säger Elsa Linn Karlsson Holmberg som berättar att bland annat Arash hungerstrejkar och bara dricker vatten och te sedan drygt en vecka.

Hon planerar även att besöka ett par av dem som ska avvisas inne på förvaret. Ett annat huvudsakligt syfte med aktionerna är att visa, som hon ser det, att Märstaförvaret är ett fängelse med höga murar.

– De jobbar inte för de som är intagna. Deras jobb är att hålla kvar dem.

Förvarchefen Tommy Harnesks bild är en helt annan:

– Det finns grupper som tycker att förvaring inte ska finnas och skriver på sina sidor att de förläggs till utkanterna av storstäderna för att gömmas, vara osynliga, inte finnas till. Min upplevelse är att det bara går att förlägga förvaren där – för det är ingen som vill ha dem nära sig. Det är därför vi finns i ett industriområde i Märsta. Givetvis beror det också på att det är nära till Arlanda för dem som ska utvisas eller avvisas.

Vad tänker då Migrationsverkets personal när de ser aktivister som med jämna mellanrum protesterar mot avvisningar och försöker förhindra deporteringar?

– Någonstans kan jag tänka att det är det vackra i samhället att det finns möjlighet att demonstrera, att kanske säga att vi vill ha ett annat samhälle. Ett sätt är att bilda opinion. Och det är bra, det gör att jag måste skärpa till mig och driva en bra verksamhet. Men deras beskrivning, att det ska vara inhumant, med galler för fönster och liknande stämmer inte med den verklighet som jag befinner mig i. Den är på ett annat sätt, säger han.

Fakta: 

60 platser på Märstaförvaret – ständigt fullbelagt

Förvaret i Märsta har 60 platser för intagna med 90 anställda och kostar 62 miljoner årligen att driva.

Det är i princip ständigt fullbelagt, med undantag för semestertider.

Enligt förvarets chef Tommy Harnesk vistas i regel en intagen mellan 10 dagar och 3 månader på förvaret, innan de allra flesta avvisas. Den yttersta gränsen för att vara inlåst här är ett år.

Det förekommer även att folk som har vistats väldigt länge i landet hamnar på förvaret och avvisas. Ett exempel är en man med fast jobb som hade bott i Sverige i 17 år, men saknade giltigt arbetstillstånd.

Vanligast förekommande nationaliteter som passerat genom förvaret hittills i år är somalier, afghaner och mongoler. Många kommer även från Irak.

Enligt Elsa Linn Karlsson Holmberg, aktiv inom Förvarssolidaritetsrörelsen, hungerstrejkar för närvarande ett tiotal personer inne på förvaret.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Efter dödshoten: Nu vill brevbärarna arbeta i grupp

Brevbärare har blivit så allvarligt hotade att Posten dragit in all brevutdelning till 1 300 hushåll i Flemingsberg.

Fruktansvärt beteende mot brevbärarna, tycker en boende. En överdriven åtgärd, anser en annan person i området. Beklagligt men nödvändigt, meddelar Posten.

”De försöker splittra lokalsamhällen”

Fascistiska partiet Gyllene gryning i Grekland inspirerar nazister i Stockholmsområdet. Samtidigt som den antirasistiska rörelsen låser in sig i sociala medier. Expos tillförordnade vd Alexander Bengtsson skräder inte orden: ”Det är ett jävla käbblande om huruvida rasismen är strukturell eller beror på enskilda individers attityder.”

Så lurade nynazisterna äldreboendet

Svenskarnas parti i Stockholm framställer det som en ädel handling mot pensionärerna på ett äldreboende. Men Stockholms Fria Tidning kan avslöja att det nazistiska sällskapet lurade in sig på Kungsgården i Upplands-Bro. ”Jag trodde att det var någonting kyrkligt”, säger samordnaren Ruth Donoso.

”Ingen vill att björnarna ska behöva avlivas”

Ni känner igen dem: bilder på förföriskt söta björnungar. Skansens björnmamma Lill-Babs fick nyligen en kull. Men det som ser sött ut i dag har tidigare förvandlats till kött – eller björnskinnsfäll. "Det förekommer inte och har inte förekommit på Skansen", understryker zoologen Kenneth Ekvall.

© 2024 Stockholms Fria