Häromdagen svarade endast två procent av de tillfrågade i en undersökning gjord av Sifo att de känner sig helt trygga med att åldras. Med hänsyn till att vi fortfarande tillhör en unik liten skara av länder med riktigt hög standard inom äldrevården och äldreomsorgen är det en anmärkningsvärt låg siffra.

Visst, vi tappar allt mer i vår position som bäst på allting och dessutom har vi, som bor i Sverige, klart högre förväntningar på vad som ska ske med oss än tidigare generationer.

Men jag kom också att tänka på en reflektion jag gjorde när jag i den lokala tidningen såg ett charmigt reportage från ett äldreboende. Där syntes bara kompetens och välvilja, idel goda exempel. Hade man skickat Uppdrag granskning ut på fältet hade de säkerligen hittat något skandalöst och upprörande istället.

Verkligheten varierar liksom journalisters avsikter. Själv är jag klart positiv till att samhällets baksidor blottläggs och missförhållanden avslöjas. Men jag undrar ändå om det inte skapar otrygghet när exempelvis tv-kanalerna och kvällstidningarna har ett överdrivet skandalfokus? Eller är det vi i publiken som väljer att gotta oss i missförhållanden och vår framtida otrygghet i stället för de trivsamma hemmahos-reportagen?