– Vill man veta hur det ska gå i nästa val, då får man gå in på en bettingsajt och se vad folk spelar på. Vi statsvetare har inga kristallkulor, säger Henrik Ekengren Oscarsson som är professor i statsvetenskap och forskningsledare för valforskningsprogrammet vid Göteborgs Universitet.

Att försöka förutspå 2018 års valresultat är ingenting han vill ägna sig åt, men att intresset för att försöka göra just det är stort märks inte minst på alla opinionsmätningar.

Skulle det vara val i dag skulle det rödgröna blocket bli störst, Sverigedemokraterna skulle bli näst största parti i riksdagen och Kristdemokraterna skulle hamna under fyraprocentsspärren, enligt Sifos senaste opinionsmätning i augusti. Men ännu är det ett helt år kvar tills det är dags att rösta och att mätningar så långt innan stämmer ganska dåligt överens med det faktiska valresultatet har flera statsvetare konstaterat. För att närma sig det faktiska valresultatet är det mätningarna i början på valåret som gäller.

– Vad man kan göra är att använda historisk statistik för att i alla fall ställa förväntningarna. Genom det kan man påminna om att det svenska politiska systemet är ett av världens mest stabila och att hälften av väljarna aldrig byter parti. De kommer att rösta på samma parti som de gjorde 2014, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

Sommaren, som har varit allt annat än lugn för flera partier, har än så länge inte verkat ha så stora effekter på opinionen, konstaterar Oscarsson. It-skandalen på Transportstyrelsen som fick Alliansen att rikta misstroendeförklaring mot tre statsråd, varav två avgick, följdes av krav på moderatledaren Anna Kinberg Batras avgång. I oktober ska en ny partiledare för Moderaterna väljas.

Henrik Ekengren Oscarsson räknar upp tre tänkbara väljarreaktioner på sommarens händelser.

– En del väljare tycker att det är en cirkus utan dess like och man tappar sugen på politik. Att man tröttnar på aktörerna och hur de beter sig är en reaktion som inte är helt otänkbar.

Andra roas av det som kan beskrivas med begreppet politainment, och tycker att skandaler är underhållande och att det är kul att det händer något i en politisk sfär som av många upplevs som ganska sömnig.

– Sedan finns det en tredje kategori väljare som kanske drar slutsatsen att de med sin väljarmakt faktiskt behöver se till att byta ut det här kabinettet och rösta in nya personer som sina företrädare.

Om det kommer att leda till att fler väljer bort ett parti de tidigare har lagt sin röst på är förstås för tidigt att säga. Men vad som kan konstateras är att väljarrörligheten, det vill säga att byta parti mellan olika val, har ökat kraftigt de senaste decennierna. Vid valet 1960 röstade ungefär tio procent på ett annat parti än vad de gjorde i föregående val. Vid det senaste riksdagsvalet 2014 hade 35 procent bytt parti.

– Mycket av rörligheten drivs av att vi får fler partier att välja mellan. Fler saker att välja mellan ökar rörligheten, så är det på alla marknader och även på väljarmarknaden, säger Oscarsson samtidigt som han konstaterar att det är en starkt strukturerad rörlighet det handlar om.

Att ungefär var tredje väljare byter parti kan låta mycket, men Oscarsson säger att konsekvenserna av detta beteende många gånger inte är särskilt stora.

– Folk byter inte hux flux eller alla samtidigt åt ett håll. Om jag byter från A till B och du samtidigt byter från B till A får det ingen konsekvens för fördelningen av riksdagsmandat och det blir ingen maktförskjutning.

Många av bytena sker dessutom inom samma block, som att vid ett val lägga sin röst på Socialdemokraterna för att i nästa rösta på Miljöpartiet eller att välja olika allianspartier i olika val. Vid 2014 års val var det ungefär nio procent av väljarna som bytte parti inom Alliansen och ungefär sju procent som bytte inom det rödgröna blocket.

– Det är klart att det kan få konsekvenser för enskilda partier men på systemnivå orsakar den typen av rörlighet inte någon helt ny situation när det gäller hur Sverige ska styras eller vilka koalitioner som är sannolika, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

Resten av de rörliga väljarna är de ungefär 10 procent som byter till eller från övriga partier, framförallt Sverigedemokraterna, samt de ungefär åtta procent som byter över blockgränsen.

Förskjutningar i opinionen sker nästan alltid gradvis och ganska långsamt, även om man kan se vissa chocker i opinionen vid speciella händelser.

– Som Anna Kinberg Batras presskonferens i januari, då syntes ett tydligt före och efter i opinionsmätningarna där Moderaterna tappade väljare till både Sverigedemokraterna och Centerpartiet efter beskedet om ett närmande mot SD, säger Henrik Ekengren Oscarsson och fortsätter:

– Tittar man tillbaka på de senaste mandatperioderna har det varit några sådana händelser, någon gång under mandatperioden då man har sett en strukturell förändring på väljarmarknaden. Det har hänt vid ett tillfälle och sedan har det blivit så. Nu kan man förstås inte garantera att det blir så den här gången men det kan ha varit under våren det hände under den här mandatperioden.

Oscarsson menar att det generellt finns det en förenklad bild av hur människor formar uppfattningar.

– Man tror fortfarande på det man gjorde när masskommunikationen var ny på 1920- och 1930-talet. Man tror på en injektionsnål där hela befolkningens attityder ändras i ett slag, och i en riktning av isolerade händelser eller utspel.

I verkligheten byter de allra flesta inte favoritparti över en natt eller efter en händelse, och Oscarsson drar liknelsen vid ett gummiband som töjs och töjs hela tiden när saker inträffar som inte tilltalar väljarna.

– Innan man släpper ett parti man gillar så byggs tveksamheten upp och ackumuleras. Sedan inträffar något och ”gummibandet” blir så utdraget att man monterar ner sina övertygelser om bästa parti. Då blir man kanske vet ej-väljare ett tag innan man hoppar på något nytt.

För rösta – det gör i alla fall stora delar av Sveriges befolkning. Vid förra riksdagsvalet låg valdeltagandet på 86 procent.

– Det är häpnadsväckande om man tittar på hur stabila väljarna är när det gäller att gå till valurnan. Det är väldigt få, bara fem, sex procent av svenskarna som aldrig röstar, visar de svenska valundersökningarna som vi genomför vid Göteborgs universitet.

Alltid är det någon som inte vill rösta i ett visst val, som inte är hemma eller som av andra orsaker inte kan. Men stabiliteten ligger i att de allra flesta kommer tillbaka i valet efter.

– Fallhöjden när det gäller valdeltagande är därför väldigt liten. Det skulle krävas en väldigt lam valrörelse, något alldeles exceptionellt för att vi inte skulle klara oss över 80 procent valdeltagande.

Förutsättningarna för ett högt valdeltagande är goda också inför nästa val, konstaterar Henrik Ekengren Oscarsson.

– Det politiska intresset i Sverige är förmodligen större än det någonsin har varit. Det är svårt att mäta politiskt intresse över tid men när vi försöker göra det ända tillbaka till 1950-talet är det toppsiffror just nu.