Den 6 januari gästade moderate arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin Ekots lördagsintervju i Sveriges radio P1. Utfrågningen kom bland annat att handla om den konflikt som dagen innan hade brutit ut i Göteborg, mellan salladsbaren Wild"n Fresh och Hotell- och restaurangfacket, HRF. Blockaden hade omedelbart väckt starka reaktioner och flera borgerliga debattörer upprördes över vad de menade var fackligt övervåld.
När Sven-Otto Littorin ombads ge sin syn på konflikten valde han dock att, utan att darra på manschetten, försvara fackets blockad.
- Det här är en legitim konflikt och man har rätt att göra så här. Jag kan inte se att alternativet hade varit bättre. Då måste nämligen någon avgöra om det är rimligt och proportionerligt och vem denne någon är, är det ingen som har förklarat för mig, sade arbetsmarknadsministern.
- Vi har en arbetsmarknadsmodell i Sverige där just parterna kommer överens och som bygger på kollektivavtal och i det ligger också att parterna har rätt att vidta stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal. Vi kan naturligtvis i vissa fall tycka att det är mer eller mindre påkallat, men vem ska göra den bedömningen? Ska jag göra den eller ska lagstiftaren göra den? Ska någon annan göra den? Jag tycker inte det.

Sven-Otto Littorins uttalanden gav upphov till en våg av besvikelse i de borgerliga leden. Bland annat uttryckte flera ungdomsförbund sitt högljudda missnöje. Moderata ungdomsförbundet, MUF, i Göteborg planerade att förära HRF ett symboliskt hästhuvud, för att illustrera att facket använder sig av maffiametoder. Det på förhand utannonserade tilltaget stoppades dock efter att salladsbarens ägare förklarat för MUF att hon inte var intresserad av ytterligare publicitet.
Även Liberala ungdomsförbundet, LUF, har gett uttryck för sitt missnöje. I måndags protesterade de mot HRF:s agerande utanför fackförbundets lokaler på Järntorget i Göteborg. Metoden? En blockad.
- Egentligen är det ju ingen blockad utan en symbolisk manifestation av fackets metoder. Vi använder blockadretoriken för att uppmärksamma fackens metoder, säger Adam Cwejman, andre vice ordförande i LUF Väst.
- Vi menar att facken måste vara mer proportionerliga med sina stridsåtgärder. De är för hårda och går på ställen som inte behöver blockeras, där dialog borde prioriteras istället för att knäcka företagare.
Han har förståelse för att Sven-Otto Littorin måste vara 'balanserad' i sin roll som statsråd, men uttrycker ändå besvikelse över ministerns uttalanden i Sveriges radio.
- Jag tror att det är den svenska modellen Littorin ställer sig bakom. Om han ställer sig positiv till att man knäcker företag är det förvånande, en borgerlig regering borde istället försöka bryta fackets makt.

Kanske är de borgerliga reaktionerna en variant av det 'de stigande förväntningarnas missnöje' som Tage Erlander en gång talade om. Den gången dalade det socialdemokratiska väljarstödet, trots genomförda välfärdsreformer. Nu har en borgerlig regering, för första gången sedan 1991, lyckats erövra regeringsmakten. Och kanske väntade sig borgerliga sympatisörer att maktskiftet skulle resultera i en lika omedelbar som permanent marknadsliberal julafton.
Men finns det några egentliga anledningar till missnöje med alliansens förda politik? Det borgerliga styret har trots allt genomdrivit en skatteväxling som med all önskvärd tydlighet prioriterar dem som tjänar mycket framför dem som tjänar mindre eller inget alls. En skatteväxling som dessutom till stor del har finansierats genom försämringar i arbetslöshetsförsäkringen.
Enligt alliansen syftar detta till att 'tydliggöra arbetslinjen', men samstämmiga kritiker menar att försämringarna bör betraktas som ett illa dolt försök att förskjuta balansen på den svenska arbetsmarknaden. Fackföreningarna förutspåddes förlora medlemmar, särskilt del- och visstidsanställda, som av ekonomiska skäl skulle begära utträde. Något som i sin tur skulle resultera i försvagade mandat för fackens del.
Att regeringen skulle ha en dylik agenda förnekades bestämt av Sven-Otto Littorin i en intervju med Fria Tidningar i oktober förra året:
- Nej, och där vill jag vara jättetydlig. Kollektivavtalsgrunden är helt avgörande för den svenska arbetsmarknaden. Vi vill inte ha någon statlig styrning. Vi vill ha starka parter som förhandlar så det blir lugn och ro på arbetsmarknaden.

Den vänsterorienterade bloggaren Olle Olsson Uppenberg gör en annan analys än de borgerliga kritiker som beklagat sig över att arbetsmarknadsministern försvarat fackets stridsrätt. Sven-Otto Littorin har inte, menar han, närmat sig en socialdemokratisk samarbetspolitik. Istället har Det nya arbetarpartiet utarbetat en strategi där det är taktiskt riktigt att försvara facket. Åtminstone ännu så länge:
'Littorin och Reinfeldt vet att det blir deras död att förklara krig mot arbetarklassen. Se bara på England där Tory-partiet fortfarande blöder efter 80-talets öppna klasskonfrontationer. Har man bestämt sig för att tappa ett kärl på dess innehåll genom att dra ur korken, istället för att i Thatcher-anda krossa kärlet med ett järnspett, är det viktigt att kärlet är intakt innan dess innehåll successivt har tömts och oskadliggjorts. Därför vill Littorin bibehålla den relativa klassfred som kollektivavtal innebär. I alla fall så pass länge att facket inte har mycket att sätta emot vid ett senare tillfälle.'

Men om Olle Olsson Uppenberg har rätt, hur framgångsrika är då de nya moderaterna? Åderlåts fackförbunden långsamt på medlemmar, och hur påverkar detta i så fall styrkeförhållandena på arbetsmarknaden?
LO:s medlemsantal har varit i nedgående även under den förra regeringen. Under 2004 förlorade LO 30 814 av sina medlemmar, motsvarande 1,6 procent av det totala antalet. Under 2005 valde 29 936 medlemmar att begära utträde. Statistiken för 2006 är ännu inte sammanställd och ska presenteras i mars.
En snabb rundringning till LO:s 15 medlemsförbund visar att de flesta förbunden, med undantag för Metall som istället ökat sitt medlemsantal, tappat medlemmar. Trots att flera förbund genomfört stora kampanjer just i syfte att förhindra medlemsflykt.
- Det har varit ett jättetryck på telefonerna den veckan inbetalningskorten kom ut och man fick klart för sig om höjningen. En del begärde utträde medan andra var intresserade av att veta vad som hänt, säger Magnus Nilsson på Livsmedelsarbetarförbundet.
Han uppskattar att hans förbund hittills förlorat omkring 750 medlemmar av drygt 48 000, eller omkring 1,5 procent av det totala antalet. Handelsanställdas förbund uppger liknande siffror. Förbundet har sedan årsskiftet tappat 2 100 medlemmar av totalt 170 000.
Även Transportarbetarförbundet, med strax över 70 000 medlemmar, har drabbats hårt. Ordföranden Per Winberg uppskattar att förbundet tappat 3-4 procent av medlemmarna.
- Vi har fått en minskning, helt i enlighet med vad alliansregeringen vill och deras strategi för att försvaga facket.
På frågan hur detta påverkar fackets styrka inför den kommande avtalsrörelsen svarar han:
- Det taggar oss ännu mer, det är en löntagarfientlig regering. De sätter in alla löntagarfientliga åtgärder de kan och de kommer att misslyckas fullständigt.

Ungefär samma analys gör Erik Sandberg på Seko, som förlorade omkring en procent halv procent av 150 000 medlemmar. Han tror inte heller att LO har försvagats, men höjer samtidigt ett varningens finger för att försämringarna nyss trätt i kraft. Fortsätter medlemmarna att lämna förbunden kommer maktbalansen på arbetsmarknaden oundvikligen att rubbas.
- Avtalsrörelsen nu kommer tätt inpå försämringarna, men vänta tio år. Ett kraftigt försvagande av facket då kan innebära rena vilda västern på arbetsmarknaden. Och jag tror att många av våra medlemmar inser det och stannar kvar i facket.
Seko driver för närvarande, inför den kommande avtalsrörelsen, en välregisserad reklamkampanj. Arbetsköparna utmålas som giriga utsugare som vill köpa arbetskraft till rabatterat pris. Det är inte rättvist, påpekar kampanjen, som kräver högre löner för alla.
Facket kan alltid anspela på sitt rättvisekrav. Det må vara gammalt, vilket inte sällan påpekas från borgerligt håll, men det är alltjämt mycket effektivt.
Arbetsgivarorganisationerna kan å sin sida inte använda motsatt retorik rakt av. Om arbetsköparna i en annonskampanj skulle försöka utmåla arbetarna som obildade tölpar i behov av uppifrån kommande välgörenhet skulle det, minst sagt, störa lugnet på arbetsmarknaden.

Men arbetsgivarna vet även de att rättvisa är ett gångbart koncept. Därav retoriken om mobbning och maffiametoder när facket tar till lagliga stridsåtgärder. Att försvara småföretagare - som Sofia Appelgren i Göteborg - är det närmaste storfinansen någonsin kommer att kunna stå på den lilla människans sida.
- Man kan i princip se att samtidigt som alliansen fick det opinionsmässiga övertaget så hårdnade fackets attityd. Och det är ingen hemlighet att de och sossarna är samma sak, så medan sossarna har arbetat med att välja ny partiledare och slickat sina sår efter valnederlaget så har facket bedrivit oppositionspolitiken, svarar centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrick Federley på frågan varför facken gått så hårt fram under de senaste månaderna.
Enligt resonemanget blev Sofia Appelgren och hennes salladsbar sålunda ett offer för socialdemokratisk maktpolitik. Det är inte ett orimligt sätt att se på frågan. LO-förbunden är betydligt mer kamplystna i opposition. Men det Fredrick Federley glömmer nämna är att även borgerligheten använt Sofia Appelgren för att flytta fram sina positioner i den politiska debatten.
Den 16 januari skickade Jan-Peter Duker ett öppet brev till arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Brevet handlade om en ung kvinnlig företagare som utsattes för 'fackligt övervåld'. Lösningen var enligt Jan-Peter Duker att lagstifta om att begränsa fackens rätt till stridsåtgärder. Sannolikt hade en sådan begränsning hjälpt Sofia Appelgren. Helt säkert hade den applåderats av de 55 000 små, medelstora och stora företag som Svenskt näringsliv företräder.

Svenskt näringslivs förslag avvisades dock av arbetsmarknadsministern. Även Fredrick Federley avvisades, av Sofia Appelgren. Då salladsbarens ägarinna i veckan meddelade sin avsikt att sälja ställde centerpartisten snabbt upp som hugad spekulant. Enligt egen utsago av såväl affärsmässiga som principiella skäl.
Sofia Appelgren vill dock inte göra politik av försäljningen och har därför meddelat att hon istället ska sälja till någon som inte sitter i rikets högsta beslutande organ.
Hon behåller dock rättigheterna till namnet Wild"n Fresh. Det är numera riksbekant och dess marknadsvärde torde ha skjutit i höjden sedan det kom att associeras med striden mellan en fackföreningsrörelse i opposition och en borgerlighet besviken på sin arbetsmarknadsminister.
Det är sålunda inte helt otroligt att namnet Wild"n Fresh inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att representera någon ny näringsverksamhet, som då kommer att få en hel del medial gratisreklam. Det är åtminstone mer sannolikt än att Fredrick Federley försöker hitta en ny restaurang att köpa efter att ha fått nobben i Göteborg.