Åsa Linderborg är journalist och historiker, författare och debattör. Hon är också mamma, syster, livskamrat och dotter. Men med sina ord rör hon upp affekter som får arga läsare att glömma allt det och istället, med outsinlig uppfinningsrikedom, påstå att hon är en “kommunistfitta“, “sossefitta“, “cp-fitta“, “Palmehora“ eller “Saddamhora“. En del har anklagat henne för att “hota demokratin“ och kollegor i journalistkåren har kallat henne “historierevisionist“. Andra har känt sig så hotade av hennes uppenbarelse att de resolut gått till posten med kuvert innehållande avföring eller dödshot. En behandling som kvinnliga samhällsdebattörer som sticker ut hakan och redogör för sina åsikter tydligen måste finna sig i i svenskt 2000-tal.
Men i våras kröp somliga av de tidigare antagonisterna till korset och visste inte hur väl de ville författaren till Mig äger ingen, den självbiografiska romanen om hur det var att växa upp som dotter till härdarmästare Leif Andersson i Västerås.
– Det är roligt att boken fått ett så fint bemötande. Jag är visserligen konfrontativ i mitt skrivande och även lagd för polemik, jag kompromissar inte med de ideal jag har. Men jag är förvånad över vilket enormt raseri jag mötts av mot min person. Många av mina kritiker, med något undantag där man gått på mina argument, har avfärdat mig, kallat mig för fascist och jämfört mig med Ulrike Meinhof. Nu verkar de se att det finns en människa bakom allt det där. Det är otroligt befriande. Jag menar inte att jag vill att de ska acceptera allt jag skriver, men att man ändå kan se varandra som människor, säger hon själv om saken när hon bjuder in mig i sitt hem en mörk septemberkväll.
– Men det finns en sorg i det också, att jag blev tvungen att berätta allt. Där tror jag att det finns ett genuskontrakt som jag har drabbats av. Jag blev anklagad för fascism, hade det varit en man som anklagades för sådant hade det funnits ett manligt skribentnätverk som slöt upp. Jag stod helt ensam och det var riktigt jobbigt.

Hon är barfota. Håret är uppsatt i nacken och hon serverar bergamottdoftande te ur en blommig tekanna. Dessförinnan har hon bett mig se mig omkring ordentligt i den stora sexrummaren som hon pliktskyldigast ursäktar är stökig. Det är den inte. Det är mer av ett kreativt kaos som omger Åsa Linderborg. Barn som får utrymme till sitt, böcker som trängs på hyllorna bland sällskapsspel och udda koppar och fat från Rörstrands gamla serier.
– Det där har jag från pappa. Han var estet och tyckte om att omge sig med vackra föremål. Och jag gillar också färger och former, sköna linjer.
Rösten blir varm. Pappa Leif dog i januari 2002 och boken skrev Åsa Linderborg som en kärleksförklaring till honom. Men också för att hon var outsägligt trött på den förhärskande bilden av arbetarklassen.
– Det var av pappa jag fick klassmedvetandet. Han var stundvis hatisk, vilket man kan tycka är en primitiv känsla. Men har man det där tunga arbetet som han hade, 38 år på metallverken där han närapå arbetade ihjäl sig, är det inte svårt att förstå. Och han hade sambanden klart för sig, visste att det var Wallenbergarna som ägde verken. Det var det inte alla hans jobbarkompisar som visste.

Drygt 8 000 kronor tilldelades den förvärkte gamle mannen med köttkrokar till händer i a-kassa när han hastigt sades upp efter ett ägarbyte. En medlem i Metallarbetareförbundet har cirka åtta år kortare tid att leva än en medlem i Saco. Ett faktum härdarmästarens dotter har svårt att släppa.
– För mig är det en siffra som är helt ofattbar, att man bara kan låta bli att låtsas om den är obegripligt, säger hon. Jag har fått fantastiska recensioner av boken, välskrivna. Men i huvudsak har de tagit fasta på att det är en bok om missbruk och det är det ju. Alkoholismen är klasslös så jag förstår att det är något som många kan ta till sig. Men att det är en bok om klass har blivit lite borttrollat tycker jag. Att den vill visa hur kapitalismen förbrukar människor. Det skulle jag velat ha en diskussion om.
Hon klunkar sitt te ur en koboltblå, mjukt rundad kopp och berättar att hon känner ett stort ansvar i uppgiften som intellektuell.
– Jag försöker vara folkbildare. Jag tänker alltid att pappa skulle ha förstått det jag skriver. Han hann dö innan jag började skriva i Aftonbladet, men jag tänker alltid att om han inte skulle ha begripit mina artiklar då har jag misslyckats.
Men hon ser sig även som systemkritiker och tycker att det som nu händer i Sverige är otroligt problematiskt ur demokratisk synvinkel. Den massiva ägarkoncentrationen av medierna är något som oroar.
– Jag tycker att det finns en ovilja bland landets intellektuella att prata allvar, att våga ta upp viktiga saker. Det är ingen åsiktsmässig konkurrens på sidorna. På 70-talet var DN till exempel mycket radikalare än vad den är i dag. Jag tror att högerpolitiken som vi har nu blev möjlig tack vare att media ljög så förbannat. Fy fan vilka propagandakampanjer de körde för alliansen, säger hon och tillägger med större hoppfullhet:
– Men det kommer också att föda en radikalare journalistik och ett kulturklimat som skapar mer radikal film och litteratur. Teatern är alltid snabbast där, det är fascinerande.
Åsa Linderborg påpekar emellertid att det inte bara är enskilda journalisters och kulturutövares ansvar att lyfta fram samhälleliga problem utan att vi gemensamt måste skapa en stark folkrörelse som trycker på och kräver förändring.
– Jag är för folkfrontstänkande och klassallianser. När det finns ett folkligt motstånd så pockar det på en annan typ av journalistik. Ett jättebra exempel tycker jag är bilderna på massakern i Song My. Amerikanska journalister kände till dem och hade dem på sina redaktionsbord ett par år utan att publicera. Freds- och konfliktforskare menar att det har att göra med att fredsrörelsen inte var tillräckligt stark i USA. När den till slut blev det krävde folket en rimligare rapportering och först då släppte journalisterna vad de visste om massakern.

Att det blivit allt svårare att framföra en genomgripande systemkritik tror hon har mycket att göra med Göteborgshändelserna 2001 och 11 september samma år. Det skrämde och tystade. Men ett stort ansvar lägger hon också på vänsterpartiet och socialdemokraterna som fört en sådan högerpolitik att folk inte känt att det funnits något partipolitiskt alternativ. Det största hotet mot demokratin menar hon är den omfattande privatisering av det offentliga som pågår runt om i landet.
– De anställda förlorar sin grundlagsskyddade rättighet att yttra sig och en demokratisk kontroll. Att låta vinstintressen styra är alltid ett hot mot demokrati. Det stora problemet är att nyliberalerna lyckats slå in en kil mellan medelklassen och LO-kollektivet. Det som förut var en fantastisk klassallians med det gemensamma syftet att bygga välfärdssamhället har man slagit sönder. Framför allt genom att privatisera sjukförsäkringssystemet. Det finns ingen solidaritet längre.

Åsa Linderborg säger att hennes starkaste drivkraft är viljan till förändring och att hennes metod för det är att försöka vara folkbildande och skriva på ett okonstlat sätt som visar att man kan vara radikal och komma med någonting utan att posera eller vara originell för sakens skull.
– Ska man kunna arbeta för en annan värld så måste man ha kunskap, även om det är så att ju mer man vet desto ledsnare blir man. Jag tror att meningen med livet är kunskap och kärlek, dels känslan för de närmaste men också solidaritetsbegreppet med kollektiva lösningar och gemenskap. Det är en sådan viktig dimension på människolivet. Hela mänskligheten håller på att gå förlorad i alla privatiseringar.