Peter Söderström skrev i SFT den 29 maj under rubriken Om porr och härskartekniker. Jag ställer mig frågande inför denna spalt: är det ett debattinlägg eller ett kåseri? Jag tycker att den faller mellan stolarna. Av ett debattinlägg förväntar jag mig genomtänkta frågeställningar, nya vinklar. Jag läste den omdiskuterade 'porrkrönikan' liksom de svar som följde. Jag blev därför mycket förvånad över det sätt på vilket skribenten avfärdar dessa båda svar: den ena påstås ha missförstått hans argumentation och den andra har behandlat honom rasistiskt. Vad som ger honom anledning att anse sig kränkt på det sistnämnda sättet har jag svårt att se. Jag tycker att det blir en mycket osaklig form av argumentation! Det blir ett 'de har fel, jag har rätt'-resonemang, i stället för en diskussion om sakfrågan.

I ett kåseri är skribenten friare att skriva mer personliga, vardagsnära betraktelser, utan samma krav på ett genomarbetat faktaunderlag. Men samma sak gäller här: det som skapar intresse är när en person tänker i nya banor, gärna med ett inslag av humor.

Som läsare tycker jag att det blir ganska ointressant och privat att höra att skribenten går på krogen med en feministisk vän. Vi får veta att hon ler när hon uttrycker sina åsikter (och det vet ju alla att den som ler när den argumenterar behöver man inte ta på allvar) och hon klappar om honom.

Söderström medger att manliga härskartekniker existerar och att vi borde göra något åt det, men han kommer inte med några konkreta förslag. I stället ägnas slutklämmen åt en hypotes om att detta beteende är medfött (och därigenom omöjligt att göra något åt?) med formuleringar som 'en feminism som yrar om att könet är inlärt'.

Det är i sådana lägen som jag överväger att säga upp min prenumeration på Stockholms Fria, när skribenter tillåts göra narr av sina meningsmotståndare.

En intressant motvikt till dessa luddiga resonemang blev Daniel Kristianssons Vänstern har ett manligt ansikte.