Konsten, politiken och livet går hand i hand | Stockholms Fria
  • Vi har velat ge en bild av Sverige som normalt inte kommer till tals i konstsammanhang. Det handlar om utanförskap och integration. Detta samhällsprob
Stockholms Fria

Konsten, politiken och livet går hand i hand

All konst är politisk, det handlar om vem du riktar dig till. Det menar Gustavo Aguerre, som tillsammans med Ingrid Falk bildar konstnärsduon FA+. De har ofta sökt upp en publik som inte har för vana att frekventera museer och gallerier.

- Om du vägrar ta ställning och lämnar debatten till andra, är det också ett politiskt ställningstagande, säger Gustavo Aguerre.

- Men vi driver ingen tes för någon bestämd politisk riktning, även om vi inte väjer för att ta in politiska uttryck i våra verk. Vi vill röra om i det sociala sammanhanget och väcka känslor i maggropen först och intellektet sedan, fortsätter Ingrid Falk.

- Väcka medvetenhet, avrundar Gustavo Aguerre och Ingrid Falk nickar.

Så flyter samtalet på under intervjun i deras ateljé. De fyller i varandras tankegångar och har en självklar samstämmighet. Ingrid Falk har sin grund i måleriet medan Gustavo Aguerre både fotograferar och skriver. Han är van att arbeta i konstnärskollektiv.

- Vi kommer från två olika sätt att arbeta, sedan möts vi i att ta offentliga platser i anspråk, säger Ingrid Falk.

Konsten är för dem en gemensam livsstil. De både arbetar och lever ihop, har en total insyn i varandras arbete.

Just nu läser de Lars Noréns pjäs Krig, på uppdrag av Forum för levande historia och Riksteatern. FA+ ska göra ett eget projekt kring denna pjäs. De har fria händer, bara det kretsar kring temat 'Det allvarliga samtalet' som Riksteatern formulerat.

FA+ har aldrig accepterats av trendkänsliga svenska konstkritiker, inte heller av kommersiella gallerier. Däremot har de varit välkomna på konstmuseer, och i andra länder. De arbetar ofta internationellt.

Konstnärliga uttryck formas inom vissa kretsar och skolor, menar Ingrid Falk; uttryck som sedan sanktioneras av kritikerna. Denna mall har aldrig FA+ passat in i, vilket gör att deras konst blir svårgripbar, kanske till och med obehaglig.

I Sverige var de pionjärer med att införa en osynlig relationistisk konst i form av en installation eller aktion, där man tvingar fram en reaktion hos publiken. Ett bra exempel är de två olika köer som FA+ ordnade till ett av tidskriften 90-tals releasepartyn. Gästerna kunde välja entrén för Stockholms kulturelit eller entrén för invandrare/vanligt folk. Båda köerna ledde in till partyt men om man valde gräddfilen fick man svara på frågor om härkomst, inkomst och yrke. Många valde denna kö. Det blev livat värre bland 'kultureliten' när vissa av dem fick byta till kön för vanligt folk. Ingen ifrågasatte uppdelningen i sig.

Ironi och humor präglar ofta FA+ verk. Ett ständigt ifrågasättande. De är emot alla dogmer och gör det de har lust till. Det kan de kosta på sig eftersom de hela tiden brödjobbat vid sidan av.

- Bästa sättet att misslyckas är att vara för allvarlig. Då börjar man i fel ände. Man måste väcka frågan hos den andra, inte ställa den själv, säger Gustavo Aguerre.

Gång på gång ifrågasätter de myten om det ensamma geniet och den stora konstnären. Det viktiga är inte att sälja objekten, utan att skapa reaktioner hos publiken. Många känner igen verken utan att veta att det är FA+ som ligger bakom dem. Ta bara alla Strindberg-citat som finns ingraverade i asfalten längsmed Drottninggatan, där deras ateljé ligger. Eller den Triumfbåge av staplade containrar som just nu står placerad utanför Haags centralstation. Napoleons gamla segermonument har fått ny innebörd som 'The Losers" Monument', en transportabel IKEA-lösning.

Det skulpturala är ofta framträdande i deras konst. Likaså att de använder material som lätt förgås. På San Marco-platsen i Venedig gjorde de en kvinnostaty av bröd. Hon åts fort upp av alla duvor. Men hennes händer sitter i dag bakom ram på väggen i deras ateljé.

FA+ har inte väjt för illegala projekt, provokativa aktioner där de tar gaturummet i anspråk. De vill nå en publik som inte tror sig vara intresserad av konst, få dem att se något de inte söker. Så att de kanske blir stående framför ett meddelande och börjar fundera i nya banor.

- Det offentliga rummet är översållat av kommersiella budskap och så står det plötsligt något helt oväntat där. Då blir man tvingad att tänka till, säger Ingrid Falk.

Från början hette FA+ FAW, då Daniel Wetter ingick i gruppen. Pluset kan fyllas på av andra medarbetares initialer. Som i deras samarbete med The Latin Kings, FA+TLK, på Moderna Museets sommarutställning Svenska Hjärtan. Duon har gjort silikonkopior av sig själva och Sveriges mesta rappare från Norra Botkyrka. Dockorna står och blockerar ingången till utställningen. Man vet inte om de är på väg in eller ut. De är delaktiga men ändå vid sidan av. Nu när de blir inbjudna till museet väljer de att stanna utanför.

Latin Kings och FA+ är etablerade förebilder inom sina områden, men de står fortfarande autonoma i den svenska kulturen.

- Vi har velat ge en bild av Sverige som normalt inte kommer till tals i konstsammanhang, förklarar Ingrid Falk.

- Det handlar om utanförskap och integration. Detta samhällsproblem går inte att gå runt, man måste gå igenom det, menar Gustavo Aguerre, som lämnade militärdiktaturens Argentina 1974.

Han är uppväxt i en europeisk familj i Buenos Aires.

- Den staden är som ett koncentrat av hela Europa.

- Vi har samma värderingar i grunden men Gustavos uppväxt var tuffare. Jag tycker vi kommer från samma kulturer men från olika geografier, säger Ingrid Falk.

- Jag tycker jag kom från en kultur till en germansk stam av barbarer uppe i Norden, inflikar Gustavo Aguerre och skrattar hjärtligt.

Via Syrien, Tyskland och Spanien, där han träffade Ingrid Falk, kom han till Stockholm för tjugo år sedan. Sveriges socialförsäkringssystem verkade tryggt och bra, med tanke på barnen.

- Vi tänkte att i Sverige händer inget, så där finns mycket att göra, berättar Ingrid Falk.

När de kom hit ställde de upp dörrarna till sin ateljé och visade utställningar där.

På 1980-talet var det nästan lite fult. Enligt Gustavo Aguerre skulle man hålla på sig själv och sina idéer. Att välja Sverige som hemland blev i andras ögon en symbol för misslyckande.

- Folk sa att du kan inte vara en bra konstnär om du kommer till Stockholm, då skulle du ha flyttat till New York i stället, säger han och skrattar på nytt.

FA+ klassades som invandrarkonstnärer och ansågs inte rumsrena. I omgivningens ögon blev även Ingrid Falk smittad av utanförskapet, fast hon är stockholmare sedan generationer tillbaka.

- I Sverige finns ett gammalt garde av intelligentia som är rädda för vår självständighet. Vi har ansetts mer intressanta utomlands, säger hon.

- Men det gamla gardet håller långsamt på att bytas ut och en yngre och mer nyfiken generation tar vid. De har följt oss under åren och för dem framstår vi istället som förebilder som aldrig har hamnat i mittfåran.

Den förra avgångsklassen på Umeå konsthögskola valde exempelvis FA+ till mentorer och examinatorer.

Motiveringen till Stockholms stads hederspris som FA+ fick i maj är också talande: 'De har i ord och handling lärt oss att konst ytterst är detsamma som ta ansvar för det samhälle vi lever i, solsidan såväl som skuggsidorna.'

Rekommenderade artiklar

Tafdrup bryter ny mark

Det är en sann utvecklingsroman Pia Tafdrup har skrivit, spännande som en thriller med ett nästan besatt flöde i berättandet. Ge sig hän handlar om att slita sig loss från sina föreställningar om sig själv och sitt liv, 'att gå hela vägen', som hon uttrycker det. Romanen visar hur mötet med någon annan kan förändra oss.

Fria.Nu

Demokratin stärks av att bli ifrågasatt

Den representativa demokratin av i dag är på väg att självdö. Allt färre röstar och de verkliga makthavarna är ändå inte folkvalda. Nobelpristagaren José Saramago vill se en förändring. Och det är universitetens uppgift att gå i spetsen för den, menar han.

Att fånga dagen i sex delar

- När jag är färdig med självbiografin och inte hela tiden behöver analysera min omgivning kanske jag äntligen träffar mig själv, säger Birgitta Stenberg, som nu arbetar på den sjätte och sista delen av den självbiografiska romansvit som hon påbörjade 1981 med Kärlek i Europa. Men hon har fortfarande inte skrivit den bok som betyder mest för henne själv.

Gräset är alltid grönast där man står

Uppvigling. Det tycker Aase Berg är ett lämpligt syfte för poesin. Hon vill, med sina dikter, få folk att rycka upp sig och se nya perspektiv. Poesi som ett slags politik för att nyansera tillvaron - en djupare samhällskommentar om vilka drömmar vi har, vad vi längtar efter.

© 2019 Stockholms Fria