Poesin lever i periferin och även om det alltid varit svårt att försörja sig som poet, så tycks tiderna vara extra usla nu. Jenny Högström frågade i en enkät i Helsingsborgs dagblad ett antal poeter hur de försörjde sig och hur mycket deras diktsamlingar sålde. Hon fick svar från 33 av dem, i varierande åldrar, och i princip ingen kunde försörja sig på sitt poesiskrivande. Men varför läser så få människor poesi idag och varför betraktas den som svår? Finns det hopp inför framtiden eller håller genren helt enkelt på att dö ut? Vi har pratat med Anders Cullhed, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och regelbunden litteraturkritiker i Dagens nyheter.

– Jag tror att poesin betraktas som svår för att den förhåller sig friare till vardagsspråket och orsakerna är två. Dels stammar poesin i regel från kulten och sången, där det kollektiva, rituella sammanhanget kräver ett speciellt språkbruk. Dels kom poesin tidigt att bindas till speciella så kallade versmått. Så småningom kom den att lösgöras från både kulten och – långt senare – från den bundna versen, men distansen från normalspråket förblev orubbad, hos modernisterna ofta etablerad genom ett förtätat bildspråk, hos senare tiders poeter genom till exempel konceptuella lekar eller spelregler av olika slag. Så inte undra på om många tycker att poesi är någonting svårt, säger Anders Cullhed.

Men om man är en nöjd romanläsare, finns det något bra skäl att ge sig på poesin också? Jodå, det handlar om poesins förmåga att leva i ögonblicket, svarar han.

– Romaner förutsätter ofta mer eller mindre sammanhållna berättelser som sträcker sig över kortare eller längre tidsrymder, medan många dikter å andra sidan flammar upp i nuet för att strax slockna igen. De förtätar tiden till förklarade eller förtvivlade ögonblick, och om de därmed slår an en speciell klangbotten inom oss kan de få vilken öken som helst att blomma. Det hänger förstås samman med poesins närhet till, eller åtminstone rötter i, musiken.

Poesin lever på existensminimum och framtidsutsikterna kan se ganska dystra ut. Orkar någon med poesi i vår tid? Egentligen vore det ju ett perfekt format för den stressade nutidsmänniskan, att läsa en dikt på tunnelbanan eller mellan två busstationer. På Stockholms universitet utgör dock poesin fortfarande en självklar del inom litteraturvetenskapen. Anders Cullhed ser hoppfullt på framtiden och menar att det historiskt har sett olika ut i perioder.

– Självklart kommer poesin blomma igen! Det franska 1700-talet var en på många sätt intressant men alldeles prosaisk period. Se vad som kom sen – romantikerna, Baudelaire, Rimbaud. Med undantag för en del nummer av Viktor Rydberg slog de svenska 1860- och 70-talen i den poetiska botten – sedan kom Ola Hansson, Fröding, Ekelund och Södergran!

Anders Cullhed tror dock att det behövs ett nytt tilltal hos poeterna, för att gemene man ska fastna för den.

– Jag menar inte att poesin måste platta ut sig till en sorts minsta gemensamma nämnare för så många som möjligt, men där kan gärna finnas uppfordrande tonfall, teman som rycker tag, ett självförtroende som sätter den egna genren i centrum för det offentliga samtalet snarare än den där självpåtagna och ofta defensiva marginaliseringen, säger han.

Anders Cullhed säger att poesin är värdefull för att den säger något som inte låter sig sägas på något annat sätt. Den vänder ut och in på schabloner och färdiga uppfattningar, menar han.

– Poesin liknar ett slags känselspröt som sträcks ut mot framtiden eller som vänds inåt, mot lager inom oss själva som vi annars inte kan få grepp eller ens bli medvetna om. Den är språkets experimentverkstad nummer ett, åtminstone när den är som bäst. Naturligtvis kan den också förfalla till att hurtigt och hejigt gå in för att bekräfta vad vi redan visste.