LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
linda behrmann

Läsarnas Fria

Krönika: Arbetsmarknadens realitet

Drabbad av arbetslöshetsdepression. Den diagnosen har i alla fall jag satt på mig själv.
Nu har jag sökt jobb sedan 2004. Jag har gått någon kurs här och tagit ett och annat timvikariat där. Jag har haft tre jobb samtidigt, med några timmar på vardera ställe.

Drömmarna pendlar mellan olika utbildningar och framtidsyrken. För visst, i teorin skulle jag kunna vara chef, fritidsledare eller brandman. Men i praktiken ser det annorlunda ut. Ett heltidsjobb och ett vanligt liv kan jag bara drömma om när kontot alltid ekar tomt efter den femte och magen likaså.

Mina skolår var intensiva. Jag pluggade stenhårt, var en av de bättre i klassen och läste in extra kurser. För duktig ville jag vara, visa framfötterna och att jag kunde det mesta. Jag gick ut med bra betyg, hade gjort ett bra skolarbete och hade extrajobb på kvällar och helger.

Då tänkte jag att jag ska då jävlar mig inte bli som dom som inte gör något, dom som inte pluggar eller visar framfötterna. Jag ska bli något! Så lät det då. Då var jag 18 år gammal och min största skräck var att bli en sådan som jobbar i matbutik hela sitt liv och vid 40 inser att jävlar ja, jag skulle ju gjort det här istället. Jag sökte alla möjliga jobb. Tanken var att det inte spelade någon roll i början vad jag gjorde,  att jag kunde välja senare om jag vill plugga eller välja ett jobb som jag vill ha på riktigt.

Jag ångrar att jag yttrade de orden då. För jag har insett att det inte räcker att vara duktig och visa att man vill jobba.

Först skickade jag ansökningar till intressanta jobb. Numera söker jag bara jobb som det finns en möjlighet att få, det vill säga dela ut tidningar eller städa gym efter stängningstid.

Jag vill inte fastna i de yrkena eftersom min största dröm är att bli journalist. Arbetsförmedlingen försöker sänka mig genom att säga ”det är väldigt svårt att få jobb som journalist idag, väldigt svårt...” De orden ekar i mitt lilla plommonhuvud varje dag. Därför vågar jag inte ta steget fullt ut och söka till den utbildningen jag skulle vilja gå.

Men tänk om jag är så pass duktig och min vilja är så stor att jag skulle klara mig utan att utbilda mig - arbetspraktik och lärlingsutbildningar efterlyses med ljus och lykta. 

Så varför går jag till arbetsförmedlningen? Jo, för att jag måste, för att mitt konto ekar tomt varje dag, för att min mage går på tomgång och jag skulle vilja bo någonstans där det är varmt fram till november åtminstonde.

Jag kallas till intervjuer och får senare ett brev om att tjänsten gått till annan sökanden för att jag inte var tillräckligt bra. Jag får söka nya jobb. Det finns ingen ände på spiralen, gropen eller vad man nu vill kalla denna deprimerande arbetsmarknad. Som det känns nu lutar det åt att jag kommer att få lägga några år på utbildning ändå.

Jag vill så mycket mera än att drömma och låna pengar av mamma varje månad. Jag vill klara mig själv. Först när jag gör det kommer jag att friskskriva mig igen.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria