LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
Maria Stark

Läsarnas Fria

Krönika: Vem räddar de som faller först?

En tioårig flicka har blivit brutalt misshandlad av ett okänt tonårsgäng på en lekplats i Tyresö.
Flickan kräktes blod av sina skador då hon kom hem och vågar idag inte gå samma väg ensam, enligt Aftonbaldet.
Jag lider med henne.
Kan föreställa mig fasan i att vara tio år och bli halvt ihjälslagen av tre monster som dykt upp från ingenstans.
Jag lider med henne.
Men jag lider ännu mer med monstren.
De bortglömda änglarna ingen vill kännas vid.

När jag var 17 år sparkade jag en tjej i huvudet tills hon svimmade.

Hon hade tur. Jag hade tur. Hon reste sig upp och har idag tre barn, jobbar på Ica och går på friskis och svettis tre kvällar i veckan.

Vi hade sett henne inne på discot, jag och polarna. Tessan, som blev påsatt av sin farsa varje kväll efter nyheterna. Anna, som skar sig i handlederna för att döva smärtan inuti. Nicki, som sov på nattbussen för att slippa gå hem.

Och så jag. Hon som valde att inte känna ett skit över huvud taget. Monstren. Änglarna som hängt av sig sina vingar och glömt var vi lämnat dem. Vi som gått vilse i giftångorna och rivit sönder kartan.

-Din jävla hora, va faan vill du?
Så skrek vi till tjejen inne på discot. Knuffade henne framför oss. Sparkade henne fast hon låg ner. Hennes ögon var djupa, jag minns att jag såg min egen spegelbild i dem. Mitt ansikte var förvridet, huggtänderna droppade av saliv. Skräcken lyste i mörkret. Musiken dånade. Ingen räddning fanns.

Så måste den tioåriga flickan i Tyresö ha känt. Jag lider med dem alla.

Jag minns hur socialen blandades in. Hur tjejen vi misshandlat fick stöd, hjälp och tröst. För oss var allt som det alltid varit. Som om livet inte var till för oss.

Tessan delade fortfarande säng med sin pappa. Annas ärr gick upp om och om igen. Nattbussen körde vidare med Nicki mot ändstationen. Jag kunde fortfarande inte gråta.

Den tioåriga flickan måste ha känt sig skräckslagen, missförstå mig inte. Skräcken i mina kompisars ögon var något annat. Skräcken hos de tre tonårstjejer i Tyresö som helt utan anledning hoppat på den tioåriga flickan, är något annat. Djupare. Mörkare. Längre ner.

Nu och då. Ändå samma sak. Tidlöst.

Det här är inget försvarstal. Tvärtom. Jag vill bara att ni ska förstå. Ondska föder ondska. Demonerna går inte alltid att stoppa. Maskrosbarn blommar sent.

När jag var 17 år hade jag kunnat hoppa på en tioårig flicka i Tyresö och slå henne halvt medvetslös. Slå ut min egen smärta, ångest och rädsla. När jag var 17 år hade världen bara en nyans.

Jag tänker på de tre tonårstjejerna och undrar när de förvandlades till monster. När någon slet av deras vingar och drog ut deras hjärtan. Vad som är just deras historia? För alla monster har en orsak. Alla monster har en gång varit änglar. Alla tonårstjejer som slåss har en gång varit tioåriga flickor på en gunga på väg högt över hustaken. Vi har alla en gång ramlat ner från himlen. Fallen blir olika. Konturerna och färgerna likaså.

Jag hoppas man hittar de tre tonårstjejerna i Tyresö, att de får ta konsekvenserna för sitt handlande. Att de får ett straff för vad de gjort. Men lika mycket hoppas jag att någon sträcker ut en hand och räddar de. Att någon lämnar över deras vingar. Lyssnar till deras nödrop. Lär dem att gråta.

Precis som man till slut gjorde med Tessan, Nicki, Anna och mig. Lärde oss att vi inte behövde slå för att existera. Och jag hoppas ni förstår.

Vem räddar dem som faller först? Vem räddar dem med hål i själen djupare än brunnar?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria