Men ondskan lurar ibland närmare än man tror. Föräldrarna, Gerry och Kate McCann, är nu huvudmisstänkta för mordet på sin egen dotter. För att ha drogat henne med smärtstillande, och dumpat kroppen ur en hyrbil.

Madeleine var bara fyra år och fick ta emot smärtstillande så att hennes mamma kunde gå ut på restaurang i lugn och ro, skrev Aftonbladet i början av september.

Om utredningen visar att så är fallet kommer vi att förfasa oss, döma föräldrarnas handlingar, vända blad i tidningen och gå vidare. Som om inget hänt.

Som om det snart ska hända igen. Då börjar allt om. När barn far illa gråter änglarna. Världen drunknar i Katrinas forsar, och Gud stampar av raseri på ett moln så skägget guppar.  

Mammor dödar sina söner, pappor gör sina döttrar gravida och människor utan själ slår ihjäl sina barn under semestern.

I vanliga städer, på trivsamma gator, i hemtrevliga hus bland vänliga grannar. Där tiden till slut rinner ut och inget mer finns att se än en salig blandning människor med sår i själen och brinnande gener.

Mitt ibland oss vandrar mördare, demoner och spöken. Förklädda människor. Så sträck ut en hand, ring ett samtal, fråga, ställ mot väggen. Skydda dem som ingen ser. Älska dem som inte är.

Ondskan är inget förbehållet en viss sorts människor eller en särskild typ av platser. I förortens snåla blåst, bakom Djursholms ståtliga grindar och på semesterorter i Portugal. Överallt lurar det fasansfulla.

Glöm aldrig Madeleine. Glöm aldrig Bobby. Barnen som inte fick en chans att välja. Barnen som engagerade en hel värld. Efteråt. När allt redan var försent. När inget mer egentligen fanns att säga.

Jag minns då nioåriga Helen Nilsson försvann från en parkeringsplats i Höör i slutet av 80-talet. Hur hon senare hittades död i en svart sopsäck. Jag var åtta år och smygläste Aftonbladet, slukade varje liten detalj av det avskyvärda som hänt. Jag minns fortfarande bilden av henne i tidningen, de stora mörka ögonen förföljde mig i flera år. Jag drömde mardrömmar om hennes mördare, trodde att han skulle slå sönder mitt fönster på natten och slita sönder mig. Dumpa mig i en svart sopsäck i en mörk skogsdunge. Jag var livrädd för Thåström också, ”Skjut en snut” sjöng han och såg svettig och galen ut. Jag sade till fröken i skolan att det var han som dödat Helen Nilsson och att han nu smög utanför vårt hus för att röva bort mig.

Eller är det kanske så att Gud ville ha sina allra vackraste änglar tillbaka, och ryckte de ifrån oss? Är det de mördade barnens tårar vi känner då hösten nu nalkas och regnet stilla faller från en blytung himmel utan ände? Blickar de ner från oss och undrar hur det kunde bli som det blev?

De som vi inte kunde rädda. De som vi valde att inte se. Barnen som bara ville växa upp. Vi bär alla ett ansvar.

Glöm aldrig Madeleine.