Själv älskar jag höstarna: det är så ljuvligt att på vägen till bussen ledas av trädens starka röda, gula och orangea lövgata, det känns skönt att inandas fukten som bildas när allting långsamt ramlar ner och förmultnar.

Lufsa omkring med en korg eller bara sno åt sig hallonen och direkt in i munnen. Rönnbär och äpplen.

Och våren, då man väntar med spänning på att knopparna ska komma, sedan fortsätter man att häpnas när de vecklar ut sig och det på ett dygn kan bli synligt grönt på en gren. Solen verkar sådär lite nyvaken, den ska själv väcka till liv insekter och djur, krokuslökar i marken. För att inte tala om när fåglarna återvänder från sin bostad i söder! Underbart, bara.

Vintern har också sin charm. Man tillåts sitta hemma och uggla. Fina tjocktröjor kommer till användning. Snön är vacker. Snön är ljus. Snön isolerar. Ungarna älskar att åka kana och bygga slott. När man kommer hem till värmen känns det skönt. Stjärnhimmeln är så tydlig när det är molnfritt. Baka och dona.

Och har man utstått den mörka vintern, är det förstås även njutbart att kunna ligga i varm sand eller få plantera blommor. Det är lättsamt att endast kliva i flip-flopsen innan man cyklar iväg till affären. Man kan sitta och läsa en roman i parken. Det är klart att det är en typ av belöning för att det för ett halvår sedan var så kallt att man drog sig för att gå ut med soporna, att man knappt såg de personer man passerade på kvällspromenaden.

Men det är just samspelet som är så stimulerande: att vi varje år går igenom den där cykeln, från en årstid till en annan. Naturen talar till oss. Vi spelar med i väderväxlingarnas samspel. Kanske räfsar jag upp löv när de blivit bruna, och sätter upp en fågelholk? Älskar man det här, de är det svårt att inte vilja engagera sig för att miljöproblemen ska bli så små som möjligt i framtiden. Det går utav bara farten.