Lasse slängde handduken över en stolsrygg.
– Jag har inte blivit färdig att ringa tidigare, återupptog mannen. Vad bra att du svarade.
Linda kom ut i hallen, halvt påklädd. Hon höll fingret på en artikel ur Helsingborgs Dagblad, Sommardelen, och visade Lasse tidningen medan hon gick förbi.
– Hur är det med Sam, frågade Lasse i luren.
– Han simmar ännu.
– Otroligt.
– Han blir tio i år, sa mansrösten.
Linda kom tillbaka från köket med ett glas mjölk. Hon stack fram tidningen igen, försökte få gensvar.
– Tio år, upprepade Lasse. Det är omöjligt.
– Han äter som en kanin, fortsatte mannen. Vi trodde inte att han skulle hålla så här länge.
– Nej, det är klart, svarade Lasse och nickade åt Linda. Han hade sett artikeln. Jo, vi kan åka, viskade han till henne.
– Vad sa du? hördes det i luren.
– Ingenting.
Linda såg nöjd ut. Hon lämnade glaset med mjölk på hallbordet och gick in i köket igen. Lasse tog en klunk.
– Vi åker till Ludvika idag, sa mannen.
– Stannar hela sommaren? frågade Lasse mekaniskt. Han visste svaret.
– Hela sommaren, ekade det i andra änden. Det kommer några bekanta upp från Stockholm också.
– Linda har semester, försökte Lasse.
– Ja –
Lasse hörde Linda i köket. Hon knäppte på radion och tog fram brödrosten. Han hörde hennes barfotasteg på klinkergolvet.
– Jag vet att jag ringer sent, sa mannen. Men ni brukar ju vara hemma.
Lasse tänkte på vad Linda skulle säga. Hon skulle bli vansinnig. Det var samma visa varenda år. Just detta året hade de inte hört någonting från Kjell och Margret. Inte på hela våren, fram tills nu. Nu var det sommar och Linda var ledig från sitt städjobb. De hade pratat om att göra något tillsammans. Den här helgen hade de tänkt tälta vid Vemmentorpasjön.
– Vi hade tänkt åka till en insjö, påpekade Lasse. Jag och Linda.
Men det tog inte.
– Jaså, svarade Kjell artigt.
– Vemmentorpasjön har bra vatten står det i tidningen.
Lasse var maktlös. Kjell var resande och var inte en mänska man sade nej till i första taget.
– Det är sista fisken, Lasse, hördes det i luren.

Cikliden som aldrig dog. Fisken som överraskade hela familjen genom att vara i livet varje morgon. Den sista fisken. Lasse visste precis. Sam levde!
Kjell kände till Lasses ömma punkter.
– Det är säkert roligt att simma i en insjö.
– Jag vet inte vad Linda säger, försökte Lasse.
– Det handlar väl om dig och Sam. Det bestämmer inte Linda.
Lasse kände igen mönstret. Övertalning och utpressning var Kjells huvudämnen.
– Annars får vi göra oss av med firren.
Det högg till i bröstet på Lasse. Det kom oväntat. Han höll på att avstyra saken och var inte inställd på att bli övertalad.
– Vi har köpt var sitt Sommarkort. Det gäller på alla Skånetrafikens bussar och tåg.
Det var ett bra försök.
– Ja – vad bra! sa Kjell.
Lasse var förlorad. Han önskade att Linda ville ta över luren och säga som det var. De skulle åka och tälta vid Vemmentorpasjön. De kunde inte mata Sam. Deras första riktiga semester tillsammans var viktigare och det skulle Kjell säkert förstå om det var Linda han talade med. Men nu var det Lasse som stod där med luren mot örat och inte hade något att sätta emot. Han tog upp handduken och torkade ansiktet ordentligt.
– Jag måste prata med Linda, sa han bara.
– Gör det. Vi har förberett allt.
Kjell sa tack och hälsade att de fick använda upp kaffet och brödet.
– Nycklarna ligger under tagetesen på altanen.
De lade på.
Lasse höll handduken med vänstran.
Linda bredde marmelad på ett rostat bröd.
Någon tände i trapphuset.
Lasse drog handduken om sig och gick in i köket.
– Man syns i fönstret, sa han. Tur att det är frostat glas. Varför sätter man in en dörr med glas i ut till trapphuset?
– Vem var det som ringde?
Lasse svarade inte genast.
– Det var Kjell.
– Ja –
– Det är Sam.
– Är han död?
– Nej.
Linda svalde tuggan.
– Vi ska tälta, Lasse.
– Jag vet.
Linda skruvade på marmeladlocket. Radion drog vädret. Det skulle bli fint. Uppåt tjugosju grader.
– Sam skulle älska sjön, sa Lasse.
– Han dör om vi släpper i honom där! Linda visste inte vart hon skulle ta vägen. Du är ju makalös!
Lasse var pressad. Han kunde lyfta luren i hallen och slå numret till Kjell och avbryta alltsammans. Men inte om han trodde att Sam skulle bli dödad.
– Det är en levande varelse, Linda. Jag har matat honom sedan han föddes.
Det var sant. Det hade pågått i mer än tio år. Lasse var elva år när han började mata Kjell och Margrets akvariefiskar. Det var ciklider. Sam var en av de sista de skaffade.

När Lasse var tio år var han helt uppslukad av fiskar och akvarium. Han läste allt han kom över, hade affischer på väggarna. Men hemma kunde han inte ha några fiskar för Lasses föräldrar tyckte att det räckte med teven.
– En teve behöver man inte mata, brukade Lasses pappa säga vid matbordet när frågan kom upp.
För Lasse var det inte svårt att känna med fisken. De bodde grannar på den tiden. Kjell och Margret hade en enplansvilla i slutet av deras gata och Lasse växte upp i ett gult tegelhus. De bodde i trapphuset närmast villaområdet. Lasse var ute och lekte och såg när Kjell och Margret kom med fiskarna i en påse första dagen. Han brukade leka att han var en fisk och just den här dagen gled han omkring i buskagen på parkeringen i en färgglad uppknäppt skjorta, som han tyckte liknade en fiskkostym. Han såg med stora ögon på påsen. Vattnet var alldeles klart och små strimmor i blått och rött rörde sig mjukt bakom plasten. Det var fiskar!
Lasses pappa Åke var arbetslös. Han stod på balkongen och såg pojken drömma, vinkade till Kjell och Margret. Såg fiskarna. Han hade druckit sitt kaffe med tidningen i vänstran och tittat på folk, som han brukade. Han ville ha jobb i samma firma som Kjell och kom på idén att Lasse kunde mata deras fiskar när de var borta på somrarna. Lysande, tänkte han. Det kunde göra pojken gott. Och så tyckte han samtidigt att han hade kommit lite närmare ett riktigt jobb.
Det var en söndag. Lasse blev överlycklig. Det var nästan detsamma som att ha egna fiskar, tyckte han. Nu behövde han inte leka fisk längre. Han åt fiskpinnar igen efter att Margret övertygat honom att det inte var panerade ciklider och regnbågsfiskar. Från den söndagen och för lång tid framåt brukade Lasse stå på balkongen och titta ner i vardagsrummet hos Kjell och Margret. Därinne blänkte vattnet i akvariet. Därinne levde hans fiskar.
– Jag ringer upp Kjell och säger att det går inte.
Linda satte in marmeladburken i kylskåpet. Hon skrattade, vände sig om.
– Gud vad du är envis!

Linda och Lasse stod på Knutpunkten. Utanför slog solen hål på vattnet. Färjorna turades om att lägga till i Inre hamnen. Linda tittade efter i plånboken.
– Jag har Sommarkorten. Det går en buss till Örkelljunga 12.15. Sedan får vi byta i Örkelljunga mot Ängelholm och hoppa av någonstans i höjd med Mattarp.
Lasse nickade. Han stod med tältet och sovsäckarna fastklämda mellan benen.
– Hållplats J ska det vara, sa han. På ryggen hade han en grön Fjällräven-väska. Han såg lättad ut. I händerna höll han en stor skål med vatten. Det blänkte till i skålen. Sam levde!

Andreas Svanberg
är författare och fabriksarbetare. Han skriver främst för teatern och har bland annat bearbetat två pjäser för Helsingborgs Stadsteater.