LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
Michael Sörman

Läsarnas Fria

Krönika: Äldres vårdbehov, andras tolerans

Om vi får leva och ha hälsan blir vi så småningom gamla och skröpliga. Vi kanske hör och ser dåligt och inte lär vi kunna hänga med i alla nya finesser och datasvängar. Vill det sig illa kommer vi att fatta klent också.

Men vi kommer fortfarande att vara människor med samma behov av närhet, mänsklig värme och uppskattning. Framför allt vill vi inte bli behandlade som barn, som får en klapp på axeln, som kanske knuffas undan för att inte vara i vägen.  I dagens värld, som kännetecknas av brist på tacksamhet, ger inte så mycket tid för de äldre. Och när de blir ihågkomna är det ofta för något de gjort tidigare – för vad de var och inte för vad de är.
   Men för vårdbiträdet är samtalet det viktigaste redskapet. Såväl städmaterial som spruta är underordnat! Samtalet får vi ständigt granska och utvärdera. Vi omformar det allt eftersom tiden går framåt. Till bagaget hör också lyssnandets konst. Det kanske allra viktigaste – och svåraste – redskapet? Och, hur lätt har vi inte att söka ”ställa till rätta” för den gamle tillsammans med svar och de råd vi ha. Och glömma hur den grå ärekronan själv hittar sina infallsvinklar och möjligheter. När vi ger tid för hennes ord och känslor.
   Att ta ansvaret för gamla är många gånger bara alltför frestande. Vem orkar uppmuntra och vänta på deras egna handlingar? Ofta handlar det bara om att finnas ”alldeles intill” för att vi skall fungera som en resurs, en stöttare och en möjlighet i den gamles liv? Ja, helt självklart är inte den sunda och medmänskliga andan mellan olika generationer. Det finns en slags systematiseringssjuka, där vi begreppdefinerar allt fler företeelser. Begrepp som vi sedan vill skall spegla verkligheten och behoven.
    Risken är bara att vi alltmer går som katten kring het gröt när alltmer skall beskrivas och formuleras i rättigheter och skyldigheter. Snart förtränger vi kanske helt vad som är skillnaden mellan subjekt och objekt, i alla våra långtgående visioner och förväntningar? Verkligheten blir allt skevare när den spontana nyfikenheten och nyttiga förbluffningen försvinner, vid möten mellan skilda generationer. När livet förr och livet nu görs helt ointressant i en jämförelse. Vi behöver meditera sunt över vilka egenskaper vi egentligen vill se hos oss själva och andra, och hur vi utövar dessa i en slags praktiskt vishet. Toleransen behöver uppvärderas i en otålighetens tidsålder där döda ting blir allt mer framträdande. Och ett centralt mål i det ständigt ökande habegäret.
Inte minst efter det tekniskt fulländade och njutningslystna!

Michael Sörman

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria