Men vi kommer fortfarande att vara människor med samma behov av närhet, mänsklig värme och uppskattning. Framför allt vill vi inte bli behandlade som barn, som får en klapp på axeln, som kanske knuffas undan för att inte vara i vägen.  I dagens värld, som kännetecknas av brist på tacksamhet, ger inte så mycket tid för de äldre. Och när de blir ihågkomna är det ofta för något de gjort tidigare – för vad de var och inte för vad de är.
   Men för vårdbiträdet är samtalet det viktigaste redskapet. Såväl städmaterial som spruta är underordnat! Samtalet får vi ständigt granska och utvärdera. Vi omformar det allt eftersom tiden går framåt. Till bagaget hör också lyssnandets konst. Det kanske allra viktigaste – och svåraste – redskapet? Och, hur lätt har vi inte att söka ”ställa till rätta” för den gamle tillsammans med svar och de råd vi ha. Och glömma hur den grå ärekronan själv hittar sina infallsvinklar och möjligheter. När vi ger tid för hennes ord och känslor.
   Att ta ansvaret för gamla är många gånger bara alltför frestande. Vem orkar uppmuntra och vänta på deras egna handlingar? Ofta handlar det bara om att finnas ”alldeles intill” för att vi skall fungera som en resurs, en stöttare och en möjlighet i den gamles liv? Ja, helt självklart är inte den sunda och medmänskliga andan mellan olika generationer. Det finns en slags systematiseringssjuka, där vi begreppdefinerar allt fler företeelser. Begrepp som vi sedan vill skall spegla verkligheten och behoven.
    Risken är bara att vi alltmer går som katten kring het gröt när alltmer skall beskrivas och formuleras i rättigheter och skyldigheter. Snart förtränger vi kanske helt vad som är skillnaden mellan subjekt och objekt, i alla våra långtgående visioner och förväntningar? Verkligheten blir allt skevare när den spontana nyfikenheten och nyttiga förbluffningen försvinner, vid möten mellan skilda generationer. När livet förr och livet nu görs helt ointressant i en jämförelse. Vi behöver meditera sunt över vilka egenskaper vi egentligen vill se hos oss själva och andra, och hur vi utövar dessa i en slags praktiskt vishet. Toleransen behöver uppvärderas i en otålighetens tidsålder där döda ting blir allt mer framträdande. Och ett centralt mål i det ständigt ökande habegäret.
Inte minst efter det tekniskt fulländade och njutningslystna!

Michael Sörman