Jag hamnade i förorten Bergsjön efter gymnasiet och jobbade på en liten ICA-butik på dagarna och städade på ett gym på nätterna. Jag skulle göra detta utan att vara bidragsberoende. Visa alla att det är möjligt att flytta när man precis gått ut skolan och att det är en baggis att kunna klara sig själv.

Efter ett tag med den nya lyan, den dåvarande pojkvännen som inte arbetade och för lite mat blev jag allt svagare. Jag började ha svårt att sova, räknade timmar och ibland minuter som jag faktiskt kunde få lite sömn. Jag vred och vände mig i svetten och blev än mer orolig att jag inte skulle hinna upp i tid.

Jag började känna mig förvirrad på jobbet. Jag blev känsligare och känsligare, alltig blev fel och jag kände hur en klump växte i min mage. Jag ville liksom bara gråta, sova och äta. Hungern hade gått över i ett slags magont och jag kunde bara få i mig yoghurt eller annat flytande.

Vart jag än vände mig fick jag alltid samma fråga: ”Hur kan du vara utbränd, du som är så ung?” Med skola och jobb och duktighetssjukdomen i bagaget så blev det en enda stor röra. Tro det eller ej men jag var 19 år gammal och utbränd... Som fan!


Allting var som ett enda långt snöre utan ände, eller ett snöre som var runt och åt upp sig själv i båda ändar. Allt kändes ändlöst, förjävligt och inget kunde nysta upp detta nystan av stress som bildats under åren. Jag gick i skolan sista året. Orkade knappt gå dit, men fullföljde termin efter termin och med bra betyg dessutom.

Jag skulle vara duktigast och hinna festa med kompisarna. Varannan helg städade jag på ett gym. Jag städade nattetid då ingen var där. Vi var det osynliga folket ingen skulle få se.

Alla dagar var fullt planerade, inga luckor, ingen dötid. Allt var noga planerat och schemalagt.

Jag var fast besluten om att få tag i lägenhet. Var som helst bara det inte var hemma hos mamma och pappa. Jag hade bråttom, jag vet det, men vilken 18-åring har inte det. Jag fick en lägenhet. Kanske hade mitt duktighetskomplex varit till hjälp och nytta. Jag fick lägenhet i Bergsjön, en liten förort till Göteborg som ni säkerligen känner till på grund av det dåliga ryktet.

Jag trodde detta var målstolpen. Att jag skulle få pusta ut. Men det var bara början av det elände som aldrig skulle ta slut.


Allting började bra... Jag fick jobb, inte som journalist eller något som låg i mitt intresse överhuvudtaget, utan på en liten ICA-butik ganska långt från hemmet. Mestadelen av tiden satt jag i kassan. Vissa dagar var passen i kassan sex timmar långa och ingen annan hade tid att lösa av en, mer än fem minuters pisspaus, för att det var för mycket att göra på golvet.

Köerna växte och det blev många sura miner när koncentrationen tröt. Jag minns speciellt en dag då jag fick en godispåse i huvudet av en kund som tyckte att godispriset var för högt. ”Jag handlar här varje dag”, skrek han och kastade den rätt i ansiktet på mig i kassan. Vad han menade förstod jag aldrig, säkert var det där något han stått och tänkt på i kön på vägen fram och sen small det.


Jag förstår fortfarande inte varför en vuxen man gör så mot en då 18 årig tjej. Jag ville gömma mig, försvinna igenom kassapparaten, ut i sladden och bort från allt. Alla sade till mig att jag inte alls mådde dåligt, det var bara jag som tyckte synd om mig själv.

Jag var svag och orkade inte tjafsa, jag svalde allt och sjönk en centimeter ytterligare ner i skorna.

Större delen av arbetspasset försökte jag gömma mig inne i postavdelningen, för att inte bryta ihop och börja gråta på arbetstid. Det fick ingen se. Jag åkte till doktorn när jag svimmade efter jobbet.

Jag sitter på försäkringskassan på utredning. De små rummen eller kontoren luktar skola och instängt där bakom ett skrivbord mittemot mig sitter en kvinna. Hon är runt fyrtio och läspar lite när hon pratar. Jag minns det alltihop, det var som att allt gick i slowmotion fast ändå förbi mig på något sätt.

Hennes ord ekar i mitt huvud än i dag. ”Detta är ingen arbetsförmedling som du säkerligen förstår.” Jag tänker på hur många som kommit dit i tron att de ska få hjälp, att det ska bli bättre och att någon skall förstå dem.

Jag förstod att det inte var en arbetsförmedling. Jag förstod att mina terapisamtal med min kurator på vårdcentralen inte gett tillräckligt snabba resultat och jag förstod att de ifrågasatte om jag ens hade rätt att vara sjukskriven.

Jag ville ha hjälp och visste inte vart jag skulle vända mig, jag litade fullt och blindt på vården. Känslan att de ifrågasatte min situation utan att ens erbjuda någon hjälp eller väg till förbättring gjorde ont i mig.

Jag gick hos en kurator och pratade. Hennes svar gjorde också ont i mig. Allting var så enkelt för henne, men inte för mig. ”Du måste gå tillbaka till jobbet snart, så här kan man inte hålla på när man är 19 år”.

Ett år hade passerat och jag kände mig som en vandrade vårdmottagning, eller mer som ett väntrum faktiskt, där ingenting hände och man hade läst varenda jävla tidning minst tre gånger.


Jag besökte flertalet privatläkare där man i princip bara kunde köpa ett recept med stesolid för att fördriva tiden och lätta på ångesten. Många gjorde det. Men jag ville inte ha medicin. Jag gick alltid därifrån utan ett gult papper till apoteket i handen. Jag ville prata och få hjälp, inte ”uppskjutarmedicin”, som jag kallade lyckopillrena och de lugnande då.

För oss som har eller har haft en diagnos med ordet stress i finns ingen behandling, ingen process, man är bara hemma och får en massa konstiga piller i handen. I alla fall var det så de behandlade mina stress symptom. Men jag vägrade, vägrade äta deras mediciner. För jag var inte förkyld eller hade en kroppslig åkomma. Jag var deprimerad. En sjukdom som ingen förstår som inte drabbats av den själv eller haft någon nära som drabbats.

Jag började läsa böcker om kognitiv terapi och böcker om naturmedicin. I början var det svårt att läsa. Raderna hoppade runt på sidan i boken och jag orkade bara läsa lite, lite i taget. Men jag kom igenom boken efter sex månader och det var så min hjälp till självhjälp började. Med minsta möjliga förtroende för den moderna läkarvetenskapen sökte jag förnuft och mild stimulans som kunde hjälpa mig.

Jag sökte igenom nätet och fann en samtalsgrupp för ”knäppisar” som jag, som inte orkade prata eller gå ut utan att känna tryck över bröstet. Hälsoteket hette det och det var början på min väg tillbaka. Där träffade jag andra som inte mådde helt ok heller och de var ofta mycket äldre än jag men vi kände likadant och vi började med qi gong och yoga.


Nu för tiden mår jag bra. Jag jobbar med butikskjobb igen, men inte alls på samma sätt som förut och jag trivs med mitt tempo. Jag har funnit ro, men vägen dit var lång. Två år och tre månader.

Jag provade att gå tillbaka till jobbet men hamnade snabbt hemma med magkatarr igen. Hela tiden måste jag tänka på vad jag gör med min kropp och vad jag avsätter tid för. Prioritera bort oviktiga saker.

Alla ni som känner eller känt som jag: Stå på er!