Experterna står på rad för att ge sin sida av saken, Linus 17 berättar i Aftonbladet om då han misshandlades vid en busshållsplats, och en stor manifestation kommer att hållas mot våldet i Kungsträdgården. Via kvällstidningarna kan man tända ljus mot det som hänt. Lasse Anrell menar att de som slåss uppfostras av gängen, inte av föräldrarna. Mina tankar går till din familj och dina vänner, och jag hoppas att de med tiden kan finna frid.

Hur har det kunnat bli så här, frågar vi oss? Eller; har det egentligen varit så här väldigt länge? Var det bättre förr?

Jag vet inte. Jag är varken expert på området heller har tid och lust att gräva ner mig i en massa svart statistik om hur många ungdomar som blev misshandlade till döds för trettio, tjugo och tio år sedan.

Jag har ingen aning. Men en sak vet jag. Var det inte bättre förr så var det i alla fall annorlunda. Om man med förr menar tio, femton år sedan.

Kanske hade du levt idag om du varit sexton år och besökt en fest på Kungsholmen en kväll i oktober.

Då. För tio år sedan dödade man inte. Det föräldrafria samhället fanns även då. Men de sista spärrarna satt kvar. Hängde som på sköra trådar från himlen.

För tio år sedan låg jag i en smutsig gränd i en sliten förort medans slagen och sparkarna haglade över mig. Jag trodde jag skulle dö. Jag trodde tjejerna som slutligen hunnit ifatt mig skulle mörda mig. Smärtan var outhärdlig, mitt huvud dunkades in i betongväggen bredvid, jag kunde känna hur ett revben gick av. De var sju. Jag var en.

Men den sista sparken kom aldrig. Den som skulle ha kunnat bli min dödsdom.

– Nu räcker det, se deras ledare, en lång mager flicka i artonårsåldern. Snön föll över oss, en stjärna rasade och jag önskade. Runt omkring gapade rutorna i husen svarta. 

De sista spärrarna satte in. Hos dem som slogs för att överleva. Men aldrig skulle döda.

För länge sedan kände jag killar som var som de som dödade dig, Ricardo. Som klädde sig i Westsidetröjor med luva för att visa samhörighet och slogs till synes helt utan anledning. ”Vasaboys” idag. Något annat namn jag sedan länge glömt, igår. Ungdomar som kommit, och gått.

Men de dödade aldrig. Då. De sista spärrarna satt kvar. Hängde som på sköra trådar från himlen.

– Nu räcker det, sade alltid någon. Någon, som aldrig dödade. Bara nästan.

Vi dödade inte. Då. Vi slutade innan det var försent. Vi reste oss alla upp. Förr var slagen hårda, men inte förödande. Förr gick ilskan fortfarande att ta på.

När man nu läser tidningarna Ricardo, försöker alla förklarar varför du måste dö. Vissa talar om tv-våldet, andra om skolans förfall. Några tycker att föräldrarna helt gett upp, ytterligare några menar att samhället helt enkelt skapat monster och att vi nu får skörda offren för en generation utan förebilder.

Som sagt Ricardo, jag vet inte. Jag är ingen expert och sanningen ligger nog någonstans insmetad där emellan. Allt jag vet är att du dog en meningslös, brutal och alltför tidig död. Du, Ricardo, en sextonårig pojke hela Sverige nu känner via tidningar och nyhetssändningar. Allt jag vet är att förr dödade man inte. Nu gör man det.

Spärrarna har släppt och hålen efter dess fästen gapar som stora köttiga hål rakt ovanför oss. Så Ricardo Campogiani, vila i frid.