Jag var ensam hemma. Nämen vad är det nu detta? Vem bryr sig om att jag var ensam hemma eller inte. Vilken världsnyhet va! Han där, i den blå villan, var hemma, alldeles ensam. Som om det var något nytt. Hur många av årets dagar är jag inte det? I vanliga fall skulle det passerat ganska omärkt förbi. Men  tisdagen den 6 januari 2008 klockan 12,15 ska härmed högaktningsfullt beskrivas utifrån ett par sidor anteckningar från den dagen och tiden.Varför, jo det är en del av mitt liv som aldrig mer kommer åter, och som jag härmed får en möjlighet att bevara till eftervärlden. Få se nu, var ska jag börja. Börjar läsa, javisst, så var det ju. En okänd röst inuti mitt huvud började tala till mig. ”Gå och sätt på cd spelaren, du klarar inte dig utan Tracy Chapmans röst” sade stämman bestämmande och ljudlöst. ”Och när du ändå är uppe och springer, sätt på kaffebryggaren”. Det står så i mina anteckningar. Och anteckningarna kan väl inte ljuga!

 I det ögonblicket, när klockan var 12.15, var möjligheten att sätta på cd spelaren och att brygga kaffe  den viktigaste saken i världen, jo för mig var det de. Jag vet att folk svälter ihjäl på vår jord precis 12.15 denna tisdag. Men ärligt talat, det fanns absolut inget jag kunde göra åt det, i alla fall inte just då. Om det är cyniskt? Vet inte, är inte rätt person att utala mig om det. Klockan 12.20 tog jag en klunk av kaffet. Det smakade beskt, inte alls lika gott som i tanken. Undrar hur många som dött under den korta tid det tog att brygga kaffet? Förmodligen fler än jag kan räkna till. Bekymrade det mig? Nej. Bekymrar det dig?

Tracy Chapmans röst fyllde köket med så mycket innehåll att tankarna blev överröstade för en gångs skull av känslor som vemod, sorg, längtan, hopp, skratt, tårar, sol och vind. En orkan av känslor rusade runt i varenda tillgängligt hålrum i min kropp. Orkanvarning hade  meteorologerna på radion varnat för tidigare på morgonen. Var det det här de menade?

Försökte ett tag att tänka två tankar samtidigt, men det visade sig vara en omöjlighet. Hur jag än försökte gick det inte. Försökte att sluta tänka, men det gick inte det heller. ”Nu ska du försöka sluta tänka” sade jag högt för mig själv. Och den enda tanke jag tänkte var den att nu ska jag försöka sluta tänka. En vetenskaplig undersökning vore på sin plats för att utreda varför detta inte är möjligt.

Bytte cd skiva, bestämde mig för Queen,. Who wants live forever, sjöng sångaren Freddy Mercury i bandet några år före hans död. Who can live forever hade kanske varit bättre. Men han kanske sjunger den där han är nu, vad vet väl jag. Jag borde sluta fundera så mycket! Men det finns så många obesvarade frågor att jag inte kan låta bli. Lyssnade på musiken,lät mig svepas med. Torkade bort en tår i ögonvrån. Det blir alltid så här. Jag är en crybaby, en klenis.Gråter för allt. Manligheten förintad, utrotad, och vet du. Jag bryr mig inte. Har för länge sedan insett det meningslösa i att försöka vara någon annan än den jag är.

 Tittar ut genom köksfönstret och inser att  världen inte kommer att gå under oavsett jag finns där ute eller inte. Jag menar bara att om regnet bestämt sig för att regna så gör den det. Om Olle vill cykla så gör han det. Det finns ingen chans för mig att förändra något. Men ändå sker det förändringar hela tiden. Vem är det som håller i de trådarna, Gudfader själv?  

Nu är klockan snart tolv på  lördagsnatten och söndagen närmar sig med stormsteg. Ännu ett kapitel i mitt liv har snart passerat och ett nytt ska skrivas. Freddy Mercurys stämma hörs fortfarande från högtalarna. Tårarna rinner, det regnar ute, människor dör, allt är med andra ord som vanligt.