Det var soligt. En helt vanlig måndag. På bänkarna utmed Öresundsparken satt älskande med armarna om varandra. Sommaren hade tagit varenda mänska om livet och svängde runt med dem. Det var en ljus dag. Kanske den ljusaste på hela sommaren hitintills. Rhododendronbuskarna blommade i skiftande färger. Azaleor sköt upp som solar ur marken. Det var flygande skyar och en jämn värme över stadens tegeltak och skorstenar. Man såg människor skratta. Det såg enkelt ut att leva.
Ettan svängde av och körde uppför Hälsovägen. Inte långt ifrån utgången, till vänster, satt en man med händerna knäppta. Det var Bengt. Han var en vanlig stackare. Skiftjobbet vid Helsingborgs hamn dröjde i armar och ben. Det var semestertider. Han tyckte att det såg förbannat fint ut i parken. Fullt av grönska överallt. Och nere i hamnen hade han sett färjorna vispa skumbubblor bakom propellern. Han tänkte att han skulle ta färjan över en dag. Helsingör är ju fint på sommaren. Nu åkte han Hälsan upp mot Stattena. Bussen gled mjukt. Fina säten, det här, tänkte han och log för sig själv. Tyst går den också. En bra buss med fina säten. Helsingör är ju fint.

En kvinna hade klivit på vid Konserthuset. Hon hade betalat och gått sakta och plockat med handväskan, men emellanåt, när bussen krängde i en kurva, fick hon stanna och hålla sig i stången.
Sofiakällan blev fotograferad av turister. Och på andra sidan Hälsovägen höjde sig Vikingsbergs kolonnad av fyra rundpelare i korintisk stil. Det var en storslagen syn, tyckte Bengt. En vitputsad klassicistisk byggnad inspirerad av Petit Trianon i Verseilles. Jodå, han kände till en del! Petit Trianon var det, för det hade han läst i en tidning.
Kvinnan såg plötsligt upp. Bussen gjorde en häftig inbromsning och hon var nära att ramla omkull bland barnvagnarna. Hon högg tag i stången och sjönk ner på soffan bredvid Bengt. Hon log hastigt och strök bort en hårslinga från pannan.
Nu glömde Bengt Verseilles. Han hade sett henne i ögonvrån. Riktigt snygg. Som höll på att trilla. Bengt samlade sig. Han rodnade, först såg han bort, sedan tittade han på henne. Solstrålarna bländade och Bengt kisade med ögonen. Kvinnan stoppade undan handväskan. Det blev en paus och Bengt lyste upp. Han tycktes vilja säga någonting. Han harklade sig och såg vänligt på henne, men verkade helt tappa tråden.
– Var här ledigt förresten, frågade hon.
Bengt stramade upp sig:
– Javisst, förlåt mig.

Sedan kom Kopparmölleplatsen med den prunkande parken och en skulptur av Åke Thornblad. Bengt bet sig prövande i läppen:
– Det är svårt att vara rolig, sa han och såg på henne. Hon såg förvånat på honom. Han tog om det. Svårt att säga nåt sånt där käckt.
– Vad sa du?
– Jag sa att det är svårt att vara rolig.
– Jaså, det är det? Hon log.
– Jag hade tänkt säga nåt kul till dig när du satte dig. Men jag kom inte på nåt.
Ingrid, som hon hette, svarade inte först.
    – Jamen, så kan det ju säkert bli.
– Det hade varit fräckt.
– Kanske det, sa Ingrid lugnt. Trafiken suckade och flämtade utanför fönstret. Hon drog på det. Du behöver inte skoja med mig. Jag har det bra.
– Men det blev inget. Bengt följde en röd bil med blicken, den ökade farten och körde om bussen.
Ingrid harklade sig. Hon såg ut att vilja resa sig. Vänta rött ljus. Bussen fick panikbromsa. En sån jälva idiot i den röda bilen!
– Nej, men det är ingen fara faktiskt.
– Jag fick sån lust att skoja med dig. Nu retar det mig att jag inte sa nåt.
Ingrid försökte dämpa honom:
– Du, det är ingen fara, sa jag. Jag ska bara åka två hållplatser.
Bengt nickade förstående:
– Jag kom av mig helt och hållet.
Det här kan inte vara sant, tänkte Ingrid.
– Sånt händer, sa hon bara.

Fortfarande rött ljus. Staden susade därutanför. Ett sällskap på cyklar rullade upp mot korsningen från Pålsjögatan. De försökte samtala men det blev söndersprängt av trafiken. Bilar pressade på dem bakifrån och de korsade Hälsovägen söderut i ganska hög fart.
– Hade det inte varit roligt om jag hade sagt till exempel att det går inte att sitta här för sätet är strömförande?
– Jag vet inte, svarade Ingrid tålmodigt.
– Nej, jag tänkte inte det heller.
Grönt ljus. Bilar började rulla, bussen hängde på.
– Du, du behöver inte anstränga dig, sa Ingrid. Jag har det trevligt.
– Är det säkert?
Bussen ökade farten.
– Jag har det mysigt, ljög Ingrid. Hon satte sig tillrätta och lade händerna i knäet.
Bengt låtsades inte förstå udden:
– Kan vi inte låtsas att du precis har satt dig? Han gjorde en ansats att börja om från början.
– Nämen, vad är det här för nåt?
– Du är snygg, fortsatte Bengt. Han gick brant på det, chansade. Han såg henne rakt in i ögonen.
– Vad säger du?! Ingrid hejdade sig, tänkte: Jag är ju snart framme och jag behöver ju aldrig se honom igen. Tack, sa hon.
– Säg nåt snällt, du också.
Höghuskulisserna steg och sjönk utefter gatan, beroende på hur många våningar husen hade. Ibland sex, ibland fyra. Det var gula och röda tegelhus, gråa och vita fasader, med affärer i botten och källaringångar utåt cykelställen.
Ingrid försökte verkligen:
– Det var roligt att träffa dig. Hon tittade på sitt armbandsur.
– Det var dumt att jag inte sa nåt, insköt Bengt och sträckte på sig. Du skulle behöva skratta.
Ingrid tog om sin väska:
– Det är fint med mig. Jag klarar mig. Jag mår bra. Jag är glad och jag skrattar när jag vill. Hon tryckte på stoppknappen.
– Ska du av här?
– Ja. Hon försökte le.
– Stattena Centrum, sa Bengt förvånat, utan anledning till det.
– Ja. Hon reste sig. Hej då. Hon höll sig i stången medan bussen bromsade in.

Nu omringade Norrbroplatsen bussen och trafiken. Här låg fabrikerna med sina tuggummibasdoftande ångor. Gick man nära de stora byggnaderna kunde man känna A-syran svida i andningsvägarna.
Bengt slog om, han höjde rösten:
– Du, om du ser en kille i hallondräkt utanför systemet så hälsa honom. Det är min lillbrorsa.
Han såg ut över de förvånade huvudena, fortsatte:
– Han brukar klä ut sig till olika slags sommarbär.
Ingrid släppte stången. Hon visste inte vad hon skulle svara:
– Jag ska se om jag ser honom.
– Okej. Suveränt, sa Bengt. Han fäste blicken i fönstret. Säger vi.
Ingrid vände sig om och gick. Bussen bromsade in och slog upp dörrarna. Bengt satt kvar. Han rätade på sig. Knäppte händerna. Därutanför bröt solen igenom mellan husen och stack sina spjut ner i asfalten.

Säg nåt snällt, du också skrevs ursprungligen som en kortpjäs för en kassettutgåva. Den är inspelad – med Camilla Fandén som Ingrid och Andreas Svanberg som Bengt – på Skiboy 005 MC Compilation – Dr. Knapeks teori 2007.