Detta var inte belamrat, för detta var en tid innan medelålders bondhustrur hade itutats betydelsen av eyeliner eller ens läppstift. Det lilla skåpet med sin lätt brunfläckiga spegel innehöll tandkräm, fem olikfärgade tandborstar i var sitt tandborstglas samt en Niveaburk. Kanske minns jag Niveaburken för att den var en gåta och gåtor har nog alltid utövat sin lockelse på härliga uppväxande släktled. Jag kan nämligen inte minnas att jag någonsin såg den användas. Kanske för att fårullsfett är en oslagbar handkräm, eller för att varje antydan till intimitet var – om inte tabu – så åtminstone lite generande eller i alla fall onödig att orda om eller samtala kring.

Allt detta poppar alltså upp när jag en januaridag närmar mig Göteborgs Centralstation. Jag ska ut och resa. Redan på långt håll slukas jag av den feta reklamen. Inne i den normalt sett så fantastiska stora hallen överfalls jag från bokstavligt talat alla håll av smöriga besked: Devisen ”Skönhet är ömhet” illustreras av ett slingrande par som så uppenbart är mer intresserade av varandra än att skingra min Niveaburksgåta. Hemligheten blir om möjligt ännu mera svårtydd när nästa mastodontiska reklambudskap kopplar ihop smörjan med skönhet och en gnista. Ingen pyroman skulle nog falla för den frestelsen. Hur Nivea hänger ihop med en resa fördjupar min brydsamma gåta. Jag vill bara fly, men tåget är försenat och Göteborgsvintern skvalar som vanligt därute. Så jag får ta till andra knep i ett försök att fjärma mig från alla de kletiga budskapen.

I likhet med massor av andra gamlingar flyr jag alltså till gångna tider. När jag var barn fanns det en station i min hemby. Hit kom och gick riktiga tåg som frustade ånga och varnade kreti och pleti med sin mässingsvissla. Den enda närvarande reklamen var skylten som berättade att loket var tillverkat hos Hägglunds i Örnsköldsvik. Nej, nu idealiserar jag! På väntsalens kokskamin fanns minsann ett Norrahammarmärke. Men de flydda tiderna är fjärran. Sen decennier tillbaka är spåren upprivna. Utom på en mycket kort sträcka. På ett minimalt rudimenten av folkets järnväg kämpar sig nuförtiden tyska turister fram på leasade dressiner.

Men vad båtar det att gråta över spilld mjölk. Stationshuset i min hemby finns ju i alla fall kvar. Idag vallfärdar människor hit för att äta julbord. Värre är det ju på många andra ställen. Där är de ståtliga stationsbyggnaderna outlettade och kvarvarande resenärer bjuds in till vindpinade väntkurer. Och min göteborgska station är väl uppvärmd. Den eviga frågan huruvida det var bättre förr får jag grunna vidare på. Men inte så lite oroad är jag och då mest för barnbarnen. Själv kan jag ju alltid blunda, men barn har så nyfikna ögon. Ännu har mina två småttingar avsevärt större fascination inför dyfyllda regnpölar än förment skönhetsskapande Niveasmörja, men hur länge? Hur länge är det mer spännande att mödosamt leta efter sött doftande och rara smultron än att falla för massexponerade kommersmaximerade jordgubbar till lockpriser?

Halvt i dvala står jag under den stora stationsklockan när jag hör en oväntad röst: En gråsparvs vårsång. Där sitter den, mellan de gigantiska skärmarna som basunerar ut att skönhet är en önskan och att Nivea minsann tar till vara all skönhet. Närmar vi oss månne gåtans lösning? Låter smörjburken möjligen som en näktergal när man öppnar den. Eller är den en nutida Pandora-ask.