Indien och Sverige är olika på många sätt, men när jag vid ankomsten svävar över de indiska vidderna är detta vad jag först reagerar på: Det som i mitt hemland karaktäriseras av vidsträckta, vinkelrätt fyrkantiga lappar i brunt eller skimrande grönt, liknar här istället ett lapptäcke av miljoner oregelbundna tygstycken i lika många former, färger och storlekar. Av Indiens en miljard invånare livnär sig två tredjedelar på att bruka jorden. Det allra mesta som odlas här konsumeras lokalt, av bondfamiljerna själva och av andra lokala konsumenter. En ytterst liten del exporteras.

De flesta indiska bönder använder sig bara av vad vi kallar ekologiska metoder för pestbekämpning och gödning, eftersom de inte haft råd att övergå till bekämpningsmedel och kemiskt gödsel, eller helt enkelt därför att dessa metoder använts och fungerat i tusentals år. Detta betyder dock inte att det som produceras certifieras och säljs som ekologiskt.

Det dominerande certifieringssystemet, ett koncept utformat efter västerländska förutsättningar, kräver avgifter och innebär omfattande pappersarbete för lantbrukaren som kanske  inte ens kan läsa. De flesta bönder har inte råd med detta, än mindre möjlighet att sätta sig in i byråkratin. Därför får deras produkter ingen plats på den ekologiska marknaden. Det är synd, tycker jag, när det är just denna typ av jordbruk som behöver stödjas för minskad fattigdom och en mer hållbar matproduktion.

Nu översvämmas den indiska marknaden av subventionerade jordbruksprodukter från andra delar av världen och konventionellt odlade indiska grödor. Miljontals småbönder får allt svårare att hävda sig. När dessa bönder introduceras till nya lösningar som sägs göra arbetsbördan mindre och avkastningen högre, finns få incitament för dem att tacka nej och fortsätta med ekologiska metoder.

Ett beroende skapas snabbt av mer och mer dyrt bekämpningsmedel, samtidigt som genmodifierade grödor som introduceras ofta är sterila varför nytt utsäde måste köpas in för varje sådd. Skuldfällan blir djup för bonden, som kanske inte ser någon annan utväg än att svälja det gift som placerat henne i den. Så nås världen av rapporter om indiska bönder som tar sina liv genom att dricka bekämpningsmedel. En tragedi, inte sant?

Det har hävdats att genteknik och ett industrialiserat jordbruk är ofrånkomligt om vi ska kunna mätta världens växande befolkning. Men uppenbarligen föds nya problem ur dessa ”lösningar”, och jag häpnas över att man i dessa sammanhang inte nämner det verkliga problemet: Västvärldens överkonsumtion och det globala ekonomiska system som förstärker den ojämna resursfördelningen i världen.

Den framtida matbristen är en myt som upprätthålls av storföretagens vinstintressen och en ovilja till livsstilsförändring i den rika världen. Problemet är inte att det är omöjligt att producera tillräckligt med mat för att mätta det växande antalet munnar, utan att en oproportionerligt liten andel av världens munnar slukar en oproportionerligt stor del av jordens resurser.

Med en jämnare resursfördelning, vilket inkluderar ändrad livsstil i vår del av världen, och ökat stöd till småskaligt, ekologiskt jordbruk, kan stora steg tas mot en hållbar matproduktion.

- Ellen Lagrell, praktikant genom svenska Framtidsjorden på den indiska miljöorganisationen Keystone.