Joe, en dataprogrammerare på uppgång, på sitt första år hade han fått tre löneförhöjningar men var ännu inte nöjd, reste på semester till en liten by någonstans vid havet i Sydamerika där han träffade en fattig fiskare och började prata med honom, han hette förresten Xuthjal och var maya-indian.

Han berättade att han hade en fru och fyra söner och bodde i en enkel hydda, som de hade byggt tillsammans. Dagen bestod av arbete, sång, musik, dans och historieberättande, men pengar till bil och el eller aktier hade Xuthjal inte.

Joe berättade om sitt arbete och hur han skulle bli riktigt rik på att jobba inom tio år. Han berättade också om sin dröm, vad han skulle göra när han var så rik att han kunde få precis det han ville: Jo, sa Joe: jag ska flytta till en tropisk trakt vid havet, och bo enkelt, leva på naturens rikedom och ha en fru och många barn, om kvällarna ska vi tända en eld och sjunga, spela, dansa och berätta historier; just så enkelt och fullt ska jag leva då jag blivit rik!

Då skrattade Xuthjal hjärtligt och sa: Amerikaner är lustiga! Varför jobba helt i onödan och göra dig rik för att uppnå något som ligger framför dig utan att du behöva göra någonting?

Och visst är det så; den som en europé eller amerikan ser som fattig, oftast är en som har mycket högre livskvalitet än de har och dessutom har förmågan att leva förnöjsamt.

Kommersialismen är den sjukdom i detta aftonland som gräver dess ofrånkomliga grav!