Häromkvällen såg jag på TV en man som viftade med en pistol framför en gris medan han matade den. Grisen blev glad av att få något att äta, jag tänkte: ”vad är det här för konstigt (man såg bara armen med pistolen), är det ett barn med en låtsaspistol?” Och så PANG sköts grisen. Jag blev chockad. Helt absurt!

Min ganska nyåteruppväckta passion är att gräva i jorden, plantera frön och att se dem växa. Vi har en liten kolonilott och jag cyklar dit när jag kommer ifrån hemma. Naturen vårdar min själ.

Innan jag blivit gudomligt inspirerad i hinduismen och buddhismen, förstod jag biologin som något rent vetenskapligt (förutom att jag älskade blommor). Nu förstår jag att också kultur och miljö spelar in. Inom humanismen räknas inte det vetenskapliga som lika självklart. Ungefär som i en jämförelse mellan vård och medicin, där det ena är mer praktiskt och det andra är mer teoretiskt.

Den filosofiska grundtanken och etiskt handlande har del i processen. Det hjälper inte att veta exempelvis att för mycket fett är onyttigt, utan man bör även lära sig om olika fetter och hur de påverkar. Fett måste ju kroppen ha. Särskilt kvinnor som ska ha barn och barn som växer, men det gäller att äta nyttiga fetter och i rätt näringskombination. Inte att utesluta.

En kille sa till mig en gång: ”växter är som [rena] tankar som manifesterats - när vi äter växter blir de till döda tankar”, eller något i den stilen. Vidare, ”när vi äter kött, äter vi alltså förruttnade tankar…” Jag förstod precis vad han menade då, och det har verkligen fastnat i mig. Jag har funderat mycket på hur det var han uttryckte sig, exakt. Om växter är som rena tankar kanske det är därför som de fungerar så bra som medicin?

För ungefär ett år sedan beställde jag billigt boken ”Veganerna – en bok om dom som stör”. Tänkte att det kunde vara en bra bok att läsa, inte för att jag behöver omvändas, jag är närapå vegan, men för att få kött på benen i en komplicerad debatt.

Efter några sidor hade jag fått nog. Djuren i boken leddes in i ett slakteri och avrättades en efter en, framför ögonen på sina kompisar! Jag var helt förstörd, åtminstone i några dagar efteråt. Grät och kände ångest. Liksom grisen på TV förföljer mig än.

Tsunamikatastrofen var en sådan där händelse som förföljde mig länge, länge. Jag följde intervjuerna på TV med personer som förlorat flera av sina familjemedlemmar. Vred mig i sängen, drömde mardrömmar. Det kändes så nära, mitt älskade Asien!

Men ungefär samtidigt som jättevågen svepte över semesterparadiset Thailand blev jag också gravid (tänk så underligt). Jag måste säga att lyckokänslorna tog över.