Vi förstör ju livsvillkoren för  de andra arterna på jorden. På radio hörde jag häromdan att det hade kommit ut en ny bok, den handlade om undulatens psykologi. Intressant tyckte jag, ska nog skaffa den. Men reporten tyckte visst att det går för långt , detta djurintresse.  Att ett så obetydligt djur som den lilla undulaten får så stor uppmärksamhet. Men varför inte? Läs denna historia som en granne upplevt och berättat för mej så kommer nog din respekt för undulaten att öka! 

Vi bor båda vid Hornsgatan, den av biltrafiken mest förorenade  gatan på Södermalm i Stockholm.
Mikael, grannen, hade åkt hem till släkten i Norrland över sommaren. Han hade tagit med sig alla sina undulater,  kanske tio stycken. Fåglarna fick bo utomhus i en  stor bur, en voljär. Två stycken lyckades under sommaren smita och försvann. Den sista veckan rymde också undulaten Frank, en av hans äldsta fåglar, en grön fin hanne.

Mikael återvände till Stockholm och när han gick ut på balkongen  till sin lägenhet fick han se något grönt i balkonglådan på den torra jorden. Det var Frank! Han hade alltså flugit hem hela vägen från Norrland, en sträcka på mer än 40 mil! Det var sorgligt att Frank var död, att han klarat sig hela vägen hem, nått sitt mål, men sedan törstat eller hungrat ihjäl. Han kunde ju inte komma in i lägenheten. Men Mikael  tyckte ändå det var imponerande att en så liten  burfågel med så många fiender lyckats flyga hela vägen hem och kunnat hitta "sin" balkong i ett stort hus mitt i en storstad.

Nertecknat av Margareta Helin