Men vi har en pakt, han och jag. Vi har kommit överens om att stötta varandra, stå vid varandras sida och le varmt emot varandra, även när vi helst vill sova, eller gråta. Vi har blivit ett radarpar. Vi har svårt att vara varandra för utan. Är liksom kopplade till varandra med dubbelknut.

Jo, det är märkligt. Bland det första han och jag gör när vi vaknar, är att kika efter varandra. Vi vill liksom förvissa oss om att vi båda är med. Att vi orkar få upp ögonen och att vi så sakteliga kan kravla oss upp på benen. Vi tänker (tror jag) att orkar du upp så skall jag orka upp. På det sättet ger vi varandra energi. Vi hämtar kraft av varandra.

Jag har genom åren lärt mig att det förhållande som vi har till varandra heter kärlek. Eller Kärlek med stort K. Men det här är något som tiden lärt oss. Vi har sakteliga gnidits in emot varandras själar. Eller varandras hjärtan, om ni så vill. Det handlar om att bekanta sig med den andres behov, sinnen, rädslor och hjärtslag.

Det har för oss med åren som gått blivit livsviktigt för oss att befinna oss  nära varandra. När han – min vän – vaknar på morgonen så kallar han på mig (och min älskade hustru Christina) genom att ropa och ropa och ropa på oss. Och gud nåde om jag då inte lyssnar. Då bestämmer han sig för att hålla på med kärleksrop tills jag – vi bara måste svara. Svara på vårat, på mitt sätt genom att lägga kinden mot hans hals och ge honom en kyss.

Så har vi det. Så har vi det nu och vi är, trots alla skröpligheter, så innerligt fästade vid varandra. Vi kan bara inte lämna varandra i sticket. Inte nu. Inte förrän det allra obevekliga slutet. Men det skjuter vi just nu framför oss. Vi vill inte ta ut smärtorna i förskott. Vi bidar vid varandras sida.

Han känner mig – oss – väl nu. Vet vad varje tonfall betyder. Han vet när vi har sorg eller när vi lever i glädje. Och han vill hela tiden vara med.

Och just nu, i detta ögonblick när dessa rader skrivs ner, just nu kallar han på mig – oss – igen med sitt intensiva skall. Han kallar på oss – mig – med sin längtans skall. Mio heter han, vår – min – älskade gamla hund som bor i våra hjärtan.