I min blåa brevlåda låg en skiva. Partillos högre standard volym 1 och 2. Kul tänkte jag och det man absolut inte får tänka om reagge skivor. ”Ja va somrigt”. Det är bara markoolios äckliga fans som tycker så. Men min skivsamling har sett bättre dagar med raderade hårddiskar och för många flyttar och skivor som någon bara skulle låna och bränna som inte hittat tillbaka igen.

Om två dagar gifter jag mig. Det känns jag vet inte riktigt vad det känns det bara känns. Kanske rörigt...just nu.

Min lägenhet eller våran ser ut som en sophög för vi prioriterat bort någonting som kallas för städa.

Hunden springer lite smått förstörd runt och undrar var min inneboende stress har här att göra i chillouten som vi egentligen bor i. Han känner sånt på sig, stress, och när någonting ska hända snart...

Vi har det enkelt inga krussiduller inga dyra klänningar bara massor med kärlek och våra vänner såklart. Men ändå på något sätt har det kostat mig en förmögenhet ur låginkomsttagarens ögon sett eller kanske plånbok. Många har åsikter om giftermål. Det är ett jätte stort steg får man höra från folk som har barn. Vilket jag kan tycka är helt bissart och motsägelsefullt. Jag menar barnen är inte bara ett juridiskt avtal i form av en ring på en, i det här fallet, kvinnas finger. Man kan inte sluta ha barn men man kan sluta vara gift.

Ännu roligare är när mina vänner ringer, hysteriska vänner som inte vet vad dom ska bära på sin kropp den här speciella dagen.

Man får inte gifta sig om man inte har känt varann i ett visst antal år, man måste inneha en viss ålder och man måste leva ett trist svenne liv i en stor lägenhet eller alternativt radhus.

Det är synd att folk ska vara så konservativa, då kanske jag får en känga tillbaka att det är konservativt att gifta sig, när vi av kärlek vill bygga på vår kärlek.

Synd att ramen är så snäv eller kanske utrymmet inuti ramen.

Att allt på ett bröllops ska vara vitt, att man ska ha en ring av guld och att man ska ha 2,3 barn i snitt för att kunna kallas seriös i det här landet är fruktansvärt trist...

Min ring är av stål och stenen är en bergskristall och jag bär den med stolthet. Kanske ser de ner på mig då. De som säger ”ja vill man ha det så, så.. men vi ska...”

Jag flackar med blicken hoppas eller önskar att jag hade en armklocka (den är så lätt att titta ängsligt på) som jag kan skylla på har blivit för mycket för snabbt och dra därifrån. Nu ska jag luta mig tillbaka och lyssna på Partillos högre standard volym 1 till att börja med...

Nästa vecka är jag en gift kvinna!