I Sverige har vi fyra grundlagar innehållande de grundläggande bestämmelserna för hur den politiska makten ska styra och sköta vårt land. Dessa grundlagar är: regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Grundlagarna har en speciell ställning i vårt samhälle, då de står över alla andra lagar och övriga lagar får aldrig strida mot vad grundlagen säger. Dessa författningar finns även där för att skydda vår ”demokrati” och är svåra att ändra på, därför det krävs att riksdagen fattar två beslut med likadant innehåll och att det hålls ett allmänt val mellan de två besluten. Detta för att inte riksdagen ska kunna fatta förhastade beslut som inskränker på människors fri- och rättigheter.

Men läser vi ur regeringsformen vilken bland annat tar upp och handlar om våra fri och rättigheterna som medborgare, går det utläsa: ”makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”. Den slår även fast att varje medborgare är tillförsäkrad ”frihet att förflytta sig inom riket”. I den här rätten att fritt förflytta sig finns det ju inte uttryckligen skrivet att vi har rätt att fritt bosätta oss vart vi vill. Men lagen måste tolkas så, säger expertisen i europarätt. 

Där du vill bosätta dig ska det allmänna enligt regeringsformen trygga din ”rätt till bostad”. Så utifrån våra grundlagars nuvarande utformning finns inga hållbara argument till att vi har hemlösa i vårt land. Det är snarare så att våra hemlösa symboliserar en konsekvens av de brott mot vår egen grundlag, men också kränkningen av de mänskliga rättigheterna, där ett värdigt boende ingår. De som bär ansvaret för att våra mänskliga rättigheter inte kränks, vilar på regeringen och den statliga och kommunala förvaltningen.

Men vilka kollar upp på allvar om detta ansvar uppfylls, då kränkningarna utförs av samma personer som ska förhindra överträdelserna?

Rolf Nilsson