Söndagen den 24 augusti reglade jag dörren till min bostad vid skogsdungen och reste till den larmande storstaden. Omgivningen brukar kalla mig för en stockholmare. Personligen känner jag mig mer som en turist när jag åker de tre milen från hemmet till citykärnan. Avståndet räknat från Stockholms mittpunkt, Gustaf Adolfs torg.

Anledningen till mitt stadsbesök den här dagen var en stadsvandring som intresserade mig. ABF och Per Anders Fogelströms vänner stod som arrangör för ett antal aktiviteter på Södermalm för att fira författarens födelsedag.

Den vandring jag fastnade för kallades: Från det forna galgberget till kåkarna i Vita bergen, med underrubriken: En social- och kulturhistorisk vandring i Fogelströms kvarter. Vi var en massiv intresserad skara, vetgiriga som förskolebarn, som påbörjade vandringen vid Mamsell Josabeths trappor på Tjärhovsplan. Den entusiastiska och mycket pålästa ciceronen Berith Dahlström berättade om det fattiga östra Söder, om människor med små resurser men med drömmar om ett bättre liv.

För att inte gå in på några detaljer varade vandringsresan i ca 3 timmar innan den avslutades i Vita bergens västra utpost. Jag vet inte om arrangörernas avsikt också var att försöka locka nyinflyttade, nyrika bosättare på Söder att lyssna till den historiska bakgrunden till dagens Södermalm.     

Kanske satt bosättarna i det vackra sensommarvädret på ett vattenhål på Medborgarplatsen och avhandlade höga skatter och fallande aktiekurser.

Fogelströms böcker om en fattig, mörk och hungrig småstad där människorna   slet och svalt, lär vara en av Sveriges mest lästa bok-serie.

Förmodligen ägnade sig bosättarna inte tanke på Lotten och Henning och alla deras fattiga generationskamraters öden, utan kopplade av i glansen över sin egen förträfflighet.

En boktitel i författarens stad-serie heter: I en förvandlad stad. Ett samhälle förändras ständigt och de folkvalda har i dag valt att undergräva det sociala skyddsnät vi under en längre tid har tagit för givet. Med mindre ansvarstagande överlåter de det mesta av våra gemensamma tillgångar till privat ägande. I ett historiskt perspektiv har vi tydligen kommit till toppen och nu väntar en lång utförsbacke.

Om de folkvaldas handlingar är avsiktliga eller ej är risken ändå stor att vi kommer att återgå till ett samhälle där överheten styr och ställer.

Framtidsvisionen är skrämmande.