Han tar upp den ensidiga bilden av islam som en våldsverkande religion, där terror och oförsonlighet står högs upp på agendan. Och för vissa gör den förvisso det, men inte för de stora folklagret, där islam står för något högst privat och där man förenar islam och demokrati.

Som Gardell påpekar, så får de militanta islamisterna hela utbudet i media, vi ser inget annat än militant islamism när det talas om islam och det är ingen slump utan väl valt från väst.
Efter Sovjetunionens fall måste en ny fiende skapas och vad kunde vara bättre och komma lägligare än 11 september, där en grupp militanta islamister agerade. Nu hade väst sin fiende och sedan dess har islamofobin brett ut sig och muslimer klär skott för vad små våldsverkare gör.

Det här har sin grund i vad jag kallar den anglosaxiska diktaturenden, den är förödande för människorna i väst, för de matas ständigt av kapitalsitiska värderingar, där väst ska vara de goda, där våra värderingar är de bästa, där måttstocken för frihet och demokrati finns och det ska vi bracka på den övriga världen.
Den anglosaxiska diktaturen matar obönhörligen in sin version och eget tänkande premieras inte, därav denna anti-islamistiska syn och där de goda islamisterna inte lyfts fram, för det skulle störa bilden av den “onde” muslimen.

Ett exempel på det är Israel och deras apartheipolitik, där omvärldens protester skulle nå orkanstyrka om den drabbade några andra än muslimerna.
Israel skulle aldrig tillåtas mörda och lemlästa, trakassera isolera ett helt folk om de inte var för att de som drabbas är muslimer. Bosättarna skulle slängas ut, eller de skulle aldrig tillåtits ens etablera sig i Hebron eller någon annan palestinska stad om det inte var för att palestinierna är muslimer.

Väst ser Israel och deras aktioner som ett krig mot terrorismen men problemet är att de skapar grogrund för terrorism och det är nog det som är meningen, för med en schablonbild av islam som ond så får man alltid medel till krigsmakt och inskränkning av de demokratiska rättigheterna.
För att försvara demokratin måste den i vissa delar sättas ur spel och i mina öron har man då misslyckats, men det är ett pris man är villig att betala för att hälla bensin på den “onda” islamlågan.