Skönt att hösten har kommit, ännu milt men ingen äcklig svettvärme.

Bland det bästa är också att slippa höra och se de aggressiva trädgårdstuktarna med sina skärande maskiner och tillhörande oljud.

Jag vet inte om det är en längtan till de gamla goda krigens dagar då man hade en synlig fiende. Eller kan det vara en lusta som ligger ännu längre tillbaka i tiden. Nämligen att vilja jaga t.ex. mammut eller något annat vilt djur, med tanke på den frenesi trädgårdstuktarna ägnar det stackars ogräset.

Jag har till och med sett små bärbara eldkastare för att bränna bort ogräset mellan stenplattor vid garageuppfarter och liknande. Det är någon slags napalmeufori över det hela, inte ett strå tillåts vara kvar.

Ett annat remarkabelt exempel är tuktade träd t.ex. enar som klippts i en perfekt spetsform som gör att de erinrar om något slags medeltida vapen lämpliga att spetsa sina motståndare på kan man tänka. Detta vill jag inte förväxla med 1700-talets formklippta träd och trädgårdar men då kunde man ju kriga på annat sätt också förstås.

Trädgårdstukteri påminner i sin absurditet om styckmord. Skära, hacka, såga och sönderdela i någon slags sjukligt orgiastisk fröjd.

Vad har man emot en något vildvuxen gräsmatta, maskrosor och ängsblommor. Varför denna överdrivna nitiskhet?

Kan det vara ett kompensatoriskt beteende? Att leva ut sina aggressioner, utan juridiska konsekvenser.

Jag har även tänkt på de odörer som kommer ut från vissa butiker som säljer dofter på flaska, i dessa dofter tycker jag mig kunna identifiera en not av urin. Man revirmarkerar alltså sig själv iförd denna stank. Så bra! Då kan man förena två primitiva behov, revir och våld mot natur och växtlighet.

Man kan gå ut i trädgården stinkandes, med yxan i näven och mordlystnaden lysande ur ögonen utropa "Jag skall mörda dig talljävel"

Det kanske är praktiskt om man t.ex. egentligen är förbannad på sin chef. Då får naturen "Ta skiten" så att säga. Nedskitningen av miljön är möjligen besläktad med liknande mekanismer.