Kapitalismens ”finanskris” har bevisat nyliberalismens totala misslyckande när det gäller att lösa problemen som skapas av dess grundläggande principer. Nämligen orättvisorna, hungern, fattigdomen, bristen på sjukvård och utbildning samt bostads- och arbetslösheten i världen.

Cynismen hos neoliberalismens anhängare vet inga gränser. När ett stort, multinationellt företag går med vinst är det direktörerna och de ekonomiskt mäktiga aktieägarna som kammar hem vinsten. Men när kolosserna nu faller som dominobrickor världen över, är det arbetarna som måste ta smällen. Och allt i den demokratiska fria marknadens namn.

Sedan 1917, när bolsjevikerna tog makten i tsarernas utfattiga Ryssland och förstatligade landets produktionsmedel, har högern – däribland neoliberalismens farföräldrar – föraktat och stigmatiserat statens roll i samhället. Detta även i den ekonomiska sfären, med de heliga argumenten om privategendomens måste och individens rätt att välja sitt eget bästa utan statens inblandning. Statens närvaro skulle enligt dessa hycklare vara tecken på ”kommunism”, ”icke-demokrati”, ”tyranni” och en lång lista adjektiv som högern inte sparar på när den ska definiera ”statens inblandning i individens fria utveckling” och dess negativa roll ur en ”samhällsekonomisk och demokratisk synpunkt”.

Men det finns en annan sida av allt det här. Under stora delar av 1960- och 1970-talen och en bit in på 1980-talet, härjade i högerkretsar Walls streets nyliberalistiska syn på den ekonomiska ordningen i världen. Och villkoren de krävde för att genomföra denna var tydlig och klar: alla frihetsrörelser – framförallt på ”USA:s bakgård” Latinamerika – som visade minsta antydan till antiimperialistiska tendenser, skulle utrotas med våld.

1970-talet blev till ett CIA:s paradis när det gällde att iscensätta militärkupper och massmord, ersätta folkvalda vänsterpresidenter, jaga deras anhängare, fängsla, mörda eller skicka dem i exil med en enkel biljett för resten av livet. Miljontals människor fick sätta sina liv på spel som en direkt följd av den påtvingade nyliberalismens våg i världen.

Men tiderna förändras och därmed även åsikterna. I dag är det hycklarna, kapitalismens lakejer, som ropar på hjälp i förhoppningen att den avskydda staten ska finnas till hands och rädda dem. Och det är exakt vad staten gör. Åtminstone i USA, Tyskland, England och andra ekonomiskt ”ledande” länder. Utan att ifrågasätta statens roll inom det privata området, väntar man nu på att lågavlönade ska offra sig ännu en gång för att gynna de parasiterande finanansbaronerna och deras egoistiska egenvälfärd.

Och medan massmedierna med viss oro granskar läget i Grekland, där gräsrotsrörelsen har exploderat efter en polismans mord på en 15-åring, tar likgiltigheten över i Sverige i form av Nobelfesten och dess provocerande glamour – enligt vissa journalister ”en fest som värmer i kristider”. En lite malplacerad händelse tycker jag, som mer påminner om medeltidens baler i kungahusen inför ögonen på ett svältande folk, som fruset klumpade sig utanför slottet i förhoppningen om smulor från de rikas bord.

Förvisso är det ingen innanför Svea rikes murar som svälter idag. Men jag undrar hur uppvärmd en permitterad Volvoarbetare, en hemlös i Stockholm eller någon av alla dem som riskerar att bli utan arbete som en direkt följd av ”finanskrisen” känner sig när de tittar på Nobelfestligheterna.