Det känns ynkligt, det känns frustrerande att inte kunna annat än pränta ord på papper. Men ändå blir detta ett tvång. Mina tankar går till de hjältar som står vid operationsborden och räddar så många liv de kan med de små medel de har, medan de själva riskerar att dö när som helst.

Mina tankar går också till de ambulansmän som springer till ambulanserna när larmet går, trots att Israelerna beskjuter dem. Många har också fått sätta livet till.

 Det största misstaget västvärlden gjort var att skapa staten Israel. ”Delningen av Palestina skedde år 1947. Man gav då en oproportionerlig del av landet till den judiska befolkningen. Sedan tog man ännu mer. 700 000 palestinier fördrevs och 500 samhällen utplånades. Gaza och västbanken utgör 22 procent av det ursprungliga Palestina, och hit har Israel flyttat 450 000 bosättare. Och för varje dag utvidgas processen”, säger en person som sett detta med egna ögon.

Sedan stänger man in det palestinska folket i ett jättelikt koncentrationsläger. Man stänger av el och vattentillgång, förhindrar medicinsk utrustning och förnödenheter att nå de instängda. Sedan skjuts en och annan hemmagjord raket över till den Israeliska sidan. Därefter smugglas livsförnödenheter, och för all del även vapen, genom tunnlar från Egypten.

Man hävdar Israels rätt att försvara sig, men i så fall har också det palestinska folket rätt att försvara sig.

De har dock inte den högteknologiska vapenarsenal som Israel har tillgång till, i många fall made in USA. De kan inte beskjuta den israeliska befolkningen med till exempel vit fosfor, något som nu har drabbat den palestinska civilbefolkningen.

Jag läste en insändare i Östran där skribenten ställde frågan ”görs det skillnad på vilka länder som ockuperas och vilka ockupanterna är?”. Ja, det gör det. Hon ställde också frågan ”Varför skjuts det raketer?”

I våra medier har rapporteringen om vad som händer i det ockuperade Palestina varit näst intill obefintlig. År 2001 låg ett dokument på den dåvarande regeringens skrivbord. Det var en rapport av två svenska jurister som besökt israeliska fängelser och bevittnat rättegångar mot palestinska barn, en del så små som åtta år gamla. De kunde berätta om el-tortyr, misshandel och orimligt långa fängelsestraff för dessa barn, vars brott var stenkastning mot israelisk militär. Men eftersom dåvarande statsministern var pro-israelisk, var tystnaden påfallande.

Sida efter sida kan fyllas med övergrepp begångna av ockupationsmakten Israel. En tioåring skjuten av stridsvagnseld på grund av att han ”trotsade” utegångsförbudet. En mor och hennes tre barn av samma orsak. En sjuttonårig yngling togs in på förhör. Han återbördades till sina föräldrar utan de livsviktiga organen lever och hjärta. Förmodligen var det någon rik israel som tyckte sig behöva dem bättre. En trettonårig flicka sprangs ikapp av en israelisk officer. Han tog upp sin pistol och sköt henne genom huvudet. En nioårig flicka blev ihjälskjuten för att hon lekte för nära den mur som delar Israel och Palestina. En far försökte med sin kropp skydda sin son, men soldater trängde sig emellan väggen och fadern och dödade barnet medan fadern tilläts leva.

Det är ondska. Detta skedde inte under krig, utan under ockupation. Precis på samma sätt behandlades barnen till misstänkta motståndsmän i Irak av USA:s armé. Hundratals barn hölls inspärrade i ett läger, många så unga som sju-åtta år.

När jag fick vetskap om detta, kontaktade jag internationella människorättsorganisationer. Dessa kände till förhållandena väl, men hade inte mandat att ingripa. Det hade däremot internationella Röda korset, men de förhindrades av ockupationsmakten att besöka lägren. Att behandla oskyldiga så, framför allt barn, är ondska.

Att som våra medier gör förtiga detta, är näst intill ondska. Eller kanske är det feghet. Hamas beskylls för att ha brutit vapenvilan. Det gjorde de också, men media glömde bort att förmedla att innan detta hade sex Hamasanhängare dödats av israelisk militär. Det är mycket våra media ”glömmer” att rapportera.

Leif Erlingsson skriver om medias glömska: ”Det senaste är att USA planerar oprovocerade kärnvapenanfall mot Iran. Intelligentian tycks liksom de svenska nazi-medlöparna under Hitler-Tyskland helt förhäxade, nu av USA. Augustinumret av The american conservative innehåller en notis om att USA:s strategiska kommando håller på att planera för oprovocerade kärnvapenanfall mot Iran. (The american conservative, s 27, 1 augusti 2005.) Uppgifterna har läckt från flera högre amerikanska flygvapenofficerare, som är helt chockerade över vad det är de håller på att göra, men som (fegt) inte är beredda att offra sina karriärer genom att komma med invändningar den officiella vägen.

Räkna inte med att den svenska medlöparpressen kommer att skriva om det. De är fäaktigt undergivna i sitt kryperi och sin följsamhet till ”Den nya ordningen” i USA och annorstädes. Kända intellektuella i Sverige som jag är i kontakt med anser att förklaringen helt enkelt är onödigt höga löner som de ansvariga svenska mediearbetande har getts, vilket gör dem till ”presstituerade”. De riskerar inte sina fina förmåner och att kunna försörja sina familjer så flott genom att gå och bli hederliga. Hederlighet lönar sig inte, är mottot i dag. Liksom efter nazi-tiden kommer vi att få gå till räkenskap med medlöparna och fosterlandsförrädarna en dag, för deras förräderi. Fast, javisst ja, det var väl det vi i Sverige aldrig gjorde?”

Och om inte USA startar ett kärnvapenkrig, har Israel sagt att de kommer att bomba Iran med kärnvapen. Israel har egna kärnvapen, men som om det inte räcker har USA tidigare överfört tonvis med så kallade mini-nuces till Israel för just detta ändamål. Det är ondska. De onda har stulit makten, och våra regeringar och säkerhetstjänster böjer sig som strån i vinden och låter sig manipuleras av de lögner som mörkermännen och deras lakejer sprider.