Oj då, jag är avlyssnad… okej, jag kan avslöja lite om vad som är på gång. Vi håller på att rädda jorden. Vi, det vill säga alla hundar i samarbete med alla andra levande icke-mänskliga varelser. Självaste Moder Jord är med i vår aktion. Tillsammans ska vi styra upp människornas galenskaper, rensa upp i röran, och genom subtila budskap få människor att sluta bete sig som svin.

 

Ursäkta, det där är inget bra ord. Grisarna står högt på listan över kompetenta medarbetare. Grisar är i själva verket mycket viktiga. Deras gälla skriande, som av människor ibland betraktas som störande, är budskap som når ända ut i kosmos. Det är grisarna som sköter fåglarnas logistik, bland annat. Men det tillhör den mer avancerade tekniken, fråga mig inte hur det fungerar.

 

Vi arbetar på att få människor att sluta bete sig som psykopater gentemot oss andra varelser inklusive planeten. Vi hundar har en speciell funktion i och med att vi lever så nära människor att vi, mer än många andra arter, ser hur dom lever och tänker, plus att vi kan bearbeta dom.

 

Javisst, jag sa bearbeta. Det sker på ett subtilt plan. Det är anledningen till att hundar så gärna sover i människors sängar. Det är det absolut bästa sättet att föra över budskap på. Man ska helst ligga nära människan och föra över sitt budskap när hon eller han sover. Det går också bra om människan sitter framför teven och småslumrar. Sedan händer det inte sällan att människan stänger av teven och säger rakt ut: ”Vilken lysande idé!” Då vet man att budskapet har nått in och då viftar man på svansen. Det kan människan uppfatta som att man vill gå ut. Och det stämmer ofta det också.

 

Jag brukar få gå ut fyra gånger om dagen. Ibland går matte, som hon vill bli kallad fast hon heter Karin, ut med mig tillsammans med en vän till henne som är matte åt en hund som heter Louis (efter någon trumpetare, inte för att han spelar trumpet men människor har lite lustiga associationer ibland). Louis och jag har ett mycket gott samarbete. Vi brukar springa åt var sitt håll och verka upptagna med att nosa runt, medan vi i själva verkar rådgör intensivt under tiden.

 

Louis och jag har god kontakt med övriga varelser här i området. Bland annat finns här otaliga änder. Ofta springer någon av oss efter dom och ser ut som om vi jagar. I själva verket rapporterar dessa vänner om dagsläget. Eventuella utsläpp i Östersjön eller Mälaren, information om vattenståndet och vattnets pH-värde, om andra arters avkomma, om fiskbeståndet och liknande. Information som vi sedan sammanställer och sprider vidare.

 

Vi har också god kontakt med träden, och får information även av dom. För att ingen människa ska misstänka något så nosar man runt trädet. Om trädet har mycket att komma med får man stanna lite längre genom att uträtta sina behov.

 

Informationen sprids hundar emellan när vi stannar och nosar på varandra. Människor tror att vi gör detta för att det är roligt. ”Titta, en sådan som jag! Nästan, i alla fall!” Så dumma är vi inte, men det är bra att människor tror det. Ett orosmoln är de så kallade hundexperter som anser att människan ska agera flockledare och inte låta sin flock (hunden) nosa på exemplar från andra flockar (andra hundar). Snicksnack! Dom vet inte att det är tvärtom. Hunden är flockledaren. Alltid. Men det får vi inte låtsas om.

 

Vid behov kan vi även kommunicera på distans. Det är bara att ropa ”Hudson anropar, kom”. Jag vågar påstå att samtliga arter, djur och växter, kan kommunicera på distans. Vi samarbetar alltså över alla gränser. Vår målsättning, alla icke-mänskliga varelsers målsättning, är att rädda jorden. Det och ingenting annat.

 

Att hundar jagar pinnar och annat är bara illusionstrick vi använder för att kunna jobba ostört. Under promenaderna brukar jag börja med sådant. Jag letar upp någon liten pinne, gnager lite så jag hamnar på efterkälken och springer sedan skällande ikapp Karin. Denna procedur upprepas ett antal gånger. Jag ser ut som om jag ständigt söker hennes uppmärksamhet när jag gnager, och att jag sedan blir orolig när jag hamnar på efterkälken. Hon invaggas då i en tro att jag är lite känslig av mig, och rädd för att tappa bort henne. Det ligger naturligtvis ingen sanning i det, men det gör att Karin kopplar av, och jag kan sköta mitt jobb ganska ostört efter en stund. Louis har liknande knep.

 

Människor har ibland egna problem. Vi hundar gör vad vi kan även på den fronten. Vi lyssnar, känner av och lämnar subtila budskap. ”Nej, du bör absolut inte satsa på den där Kurt…” (gäller kanske en tilltänkt partner där vi ser en annalkande katastrof). ”Glöm inte deklarationen” eller ”Byt-jobb-byt-jobb-byt-jobb…” kan vara andra budskap, allt utifrån hur vi med vår intuition bedömer situationen. Sedan vaknar människan och klappar hunden på huvudet utan att veta varför.

 

Människor tror ofta att dom vet saker, både var problemet ligger och hur det ska lösas. Framförallt tror dom det när det gäller saker dom inte har den blekaste susning om och absolut ingen egen erfarenhet av. Denna iakttagelse har många av oss hundar gjort. Det verkar ibland som att ju mindre en människa upplevt något själv, desto säkrare kan han eller hon tyckas vara på hur det förhåller sig med just den saken. Vi har våra teorier om anledningen, och tror att det har med människans ofta dåliga självkänsla att göra. Att dom behöver känna sig säkra på saker. Fast egentligen ska man nog inte vara så säker på någonting alls, men det tycks vara svårt att hantera för människor.

 

Det är synd att människor har denna sviktande självkänsla. Om dom tyckte bättre om sig själva skulle allt se annorlunda ut här på jorden. Vi hundar vill därför gärna stötta människor vi har omkring oss eller möter tillfälligt, och hälsar ofta med budskap som: ”Vad KUL att se dig!” eller ”Jag gillar dig!” eller ”DU och JAG!”.

 

Att tycka om är alltså en viktig uppgift, men det kan vara svårt ibland. Härom kvällen när jag var riktigt kissnödig hade Karin sagt att vi skulle gå ut, men sedan somnade hon på soffan och sov djupt. Jag fick kissa i golvbrunnen i badrummet, vilket känns lite nedsättande för en hund, i alla fall för mig. Jag ska erkänna att jag faktiskt hämnades dagen efter genom att kissa på hennes bil. Fast bara lite. Man får förlåta sig sitt ibland omogna beteende, antingen man är hund eller annan. Nu ska jag fortsätta jobba.

 

 

”Hallå! Hudson här! Hör ni mig? Kom…”