Jag hade för mig att 100 procent av befolkningen var invandrare i det här landet.

En del som kom för väldigt länge sedan, och förmodligen några som kom så sent som i dag. Sen var det visst en miljon som drog för några år sedan, men de blev ju utvandrare först och sen invandrare igen när de kom fram till det nya landet. I dag är de visst fler där än vi är här, så de gjorde nog rätt i att flytta när svälten satte in. Om jag var tvungen att svälta eller om nån sköt på mig stup i kvarten så skulle jag nog inte heller ringa störningsjouren, utan flytta.

Fast olika är vi allihop, även om en del av oss är mer lika än andra, och tänker jag efter så består världen av många fler olika än lika, så de olika är nog egentligen de som är mest lika. I alla fall varandra.

Min pappa kom hit 1951. Då var han väldigt olik fast han inte var så olik. I dag hade nog de flesta tyckt att han var väldigt lik. På sätt och vis är han det också för han är död. Mer lik än så är det svårt att bli.

Ibland undrar jag om vi inte skulle må bättre av att prata mer om likheter än olikheter eftersom likheter förenar och olikheter skiljer. De flesta som gjort det, vet att det är mindre kul att skilja sig än att förena sig. Oftast är det också, konstigt nog, likheter som skiljer sig. I alla fall om de valt andra likheter från början.

Mot detta står de som hävdar att olikheter dras till varandra, men det visar sig att likt likheterna så skiljer sig olikheterna i samma omfattning, så vi är inte så olika där heller. Vilket ofta är olikt oss likheter att tänka.

Jag tror att det är bra att vi tänker olika ibland. Allt skulle bli så väldigt likt annars och likriktning tycker de flesta, på ett i och för sig likriktat sätt, inte är lika positivt som olikheter.

Men det är likt mig att likt många andra tycka till lite så här olikt ibland, vilket en del som känner mig säger inte alls är olikt utan det är genom just den olika likheten som de vet att det är jag som har tyckt.

Lika bra det, eftersom lika barn leker mest.