När jag nu långt senare hittar en bunt tidningar på en loppis så drar en varm känsla av nostalgi genom mig. Jag fann en bunt FICK-Journalen och genast strömmade 1950-talet över mig. En av dessa veckotidningar modell FICK-Journalen var från just året 1954. Jag bläddrar i den, läser och minns; ja, just så var det då, just så kände så många av oss och just dessa namn och skeenden var de som formade våra drömmar och vår vardag och helg.

När jag bläddrar i min gamla veckotidning så ser jag dem alla, eller i vart fall många av dem, dessa välfriserade unga män och kvinnor. Stil skulle det vara på både idoler och oss andra på den tiden.
Först på omslaget, färgbild på skådespelerskan Jean Peters. Käck och glad som gjorde hon reklam för Pepsodent tandkräm. Sedan hittar jag strax FICK-Journalens idolbilder, fyra svagt kolorerade kort i blått: Barbro Larsson (vem var nu hon?), Robert Brandt (och vem var han?), Ann Blyth och Stewart Granger (båda välkända amerikanska skådespelare på sin tid).
Sedan kommer den sedvanliga novellen, En blyg ung man, med en illustration som var starkt romantiserande. En novell av samma romantiska slag, Peter och mannekängen. Längre fram kommer den då så lästa boken Driver dagg, faller regn, nu som följetong. Margit Söderholm var författaren.
Frågespalter kommer därpå, harmlösa och rörande. Sedan en text av en ”Tinette” som ger råd till giftaslystna flickor hur de ska undvika ”farliga pojkar”. Sedan blir det dags för ett kåseri under vinjetten Viggens dagbok som tar en välkänd film från 1950-talet som utgångspunkt, Flickan i regnet. Denna följs av ett par små roliga sidor med skämtsamma texter. Och redan på 1950-talet fanns ”Mitt livs historia”, äventyr ur en svensk ungdoms kärleksbestyr och vardag.

Så är det dags för numrets moralkaka: Mickey Spillane får sig en känga av en granskande journalist: ”Mike tänker med knogarna”, heter det efter böckernas hårdföra hjälte Mike Hammer. Jag minns Mike Hammer så väl och skam till sägandes var han också min stora litterära favorit under några ungdomsår. Det var på den tiden när man kallade en flicka man ville imponera på för ”liten”.
När jag berättat om allt detta har jag ändå bara hunnit med att snabbkika på bortåt en tredjedel av detta nummer av FICK-Journalens digra och något moraliserande innehåll.

Men strunt i moraliserandet. En härlig tid. Om jag avslutar med att berätta att man då – 1954 – kunde köpa en sittgrupp bestående av två fåtöljer och ett bord för 89 kronor och att sista sidans färgannons visade simmerskan och skådespelaren Ester Williams vackra ansikte och lovade att fyra av fem ledande Hollywood-stjärnor fick en bättre hy genom att använda Lustre Creme Kay Daumit Shampoo. Ja, om jag berättar allt detta så måste väl ändå någon kunna påstå att vår ungdom på 1950-talet var en troskyldig ungdomstid med mycket väna idoler och likaså vänliga vanor.
Tänk ändå, ibland längtar man till denna oskuldens tid.