LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
Stig Åke Stålnacke

Läsarnas Fria

Krönika: FICK-Journalen – ett 50-årsminne

Det var exakt 50 år sedan. Jag var en ung man som var mycket förtjust i att köpa kostymer per postorder från en butik i Stockholm som hette Hollywood. Jag var inte snobb, nej långt ifrån. Men jag höll reda på 1950-talets idoler och favoriter. Damer sökte man sig, det var en livsluft. Folkets Park gällde, alla mina kamrater var väl orienterade i tidens dansband och sångare. På den tiden hette de förresten vokalister.

När jag nu långt senare hittar en bunt tidningar på en loppis så drar en varm känsla av nostalgi genom mig. Jag fann en bunt FICK-Journalen och genast strömmade 1950-talet över mig. En av dessa veckotidningar modell FICK-Journalen var från just året 1954. Jag bläddrar i den, läser och minns; ja, just så var det då, just så kände så många av oss och just dessa namn och skeenden var de som formade våra drömmar och vår vardag och helg.

När jag bläddrar i min gamla veckotidning så ser jag dem alla, eller i vart fall många av dem, dessa välfriserade unga män och kvinnor. Stil skulle det vara på både idoler och oss andra på den tiden.
Först på omslaget, färgbild på skådespelerskan Jean Peters. Käck och glad som gjorde hon reklam för Pepsodent tandkräm. Sedan hittar jag strax FICK-Journalens idolbilder, fyra svagt kolorerade kort i blått: Barbro Larsson (vem var nu hon?), Robert Brandt (och vem var han?), Ann Blyth och Stewart Granger (båda välkända amerikanska skådespelare på sin tid).
Sedan kommer den sedvanliga novellen, En blyg ung man, med en illustration som var starkt romantiserande. En novell av samma romantiska slag, Peter och mannekängen. Längre fram kommer den då så lästa boken Driver dagg, faller regn, nu som följetong. Margit Söderholm var författaren.
Frågespalter kommer därpå, harmlösa och rörande. Sedan en text av en ”Tinette” som ger råd till giftaslystna flickor hur de ska undvika ”farliga pojkar”. Sedan blir det dags för ett kåseri under vinjetten Viggens dagbok som tar en välkänd film från 1950-talet som utgångspunkt, Flickan i regnet. Denna följs av ett par små roliga sidor med skämtsamma texter. Och redan på 1950-talet fanns ”Mitt livs historia”, äventyr ur en svensk ungdoms kärleksbestyr och vardag.

Så är det dags för numrets moralkaka: Mickey Spillane får sig en känga av en granskande journalist: ”Mike tänker med knogarna”, heter det efter böckernas hårdföra hjälte Mike Hammer. Jag minns Mike Hammer så väl och skam till sägandes var han också min stora litterära favorit under några ungdomsår. Det var på den tiden när man kallade en flicka man ville imponera på för ”liten”.
När jag berättat om allt detta har jag ändå bara hunnit med att snabbkika på bortåt en tredjedel av detta nummer av FICK-Journalens digra och något moraliserande innehåll.

Men strunt i moraliserandet. En härlig tid. Om jag avslutar med att berätta att man då – 1954 – kunde köpa en sittgrupp bestående av två fåtöljer och ett bord för 89 kronor och att sista sidans färgannons visade simmerskan och skådespelaren Ester Williams vackra ansikte och lovade att fyra av fem ledande Hollywood-stjärnor fick en bättre hy genom att använda Lustre Creme Kay Daumit Shampoo. Ja, om jag berättar allt detta så måste väl ändå någon kunna påstå att vår ungdom på 1950-talet var en troskyldig ungdomstid med mycket väna idoler och likaså vänliga vanor.
Tänk ändå, ibland längtar man till denna oskuldens tid.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria