LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
Signhild Hortberg

Läsarnas Fria

Krönika: Ögonfröjd gör själen nöjd

Doften är omisskänlig, påträngade, älskad och avskydd. Den uppkommer punktligt varje år i augusti, men förekommer även flitigt under hela året i vissa delar av landet. Den har börjat sprida sig mer och mer i landet och utspelar sig som en viss ”kamp”. På ena sidan står kräftfatet och på den andra surströmmingsburken!

Från början höll sig nog surströmmingen ”norr om Dalälven” men har vunnit mer och mer mark söderut. Den gängse uppfattningen där när doften sprider sig, är nog att ”här bor en norrlänning som tagit sin tradition med sig när han flyttade”. Men vi har vänner ända nere på Västkusten, som blivit inbitna surstömmingsälskare och ”omvänt” kräftälskare på plats. Den doft som sprider sig när man öppnar burken, är eggande och aptitretande. ”Sur fisk” fnyser en del, men den är faktiskt jäst!

För egen del gör jag ”klämma” när jag ska äta denna delikatess. Strömmingen rensas till fileér och sedan skär jag dessa i mindre bitar. Potatisen, gärna mandelpotatis, skivas och läggs sedan på en rejäl bit hårt tunnbröd (eller mjukt) med smör. Ovanpå potatisen läggs strömmingsbitarna och till detta föredrar jag dill och några klickar av creme fraiche. Det är en form av nymodighet i ätandet. Många föredrar istället finhackad gul lök som tillbehör, och äter på tallrik med bestick.
Gör man klämma, så rinner smöret mellan fingrarna av den varma potatisen. Det är en primitiv och välgörande känsla. Med fördel dricker man öl eller någon bordsdricka till. Starkare varor är jag inte hemma på och kan inte rekommendera eller avråda. Det finns de som dricker mjölk till, men där går gränsen i mitt fall. Bara tanken gör att det skär sig i munnen för mig.
Snart är årets surströmming här! Under väntetiden äter vi fjolårets med god aptit.

Undrar hur stor aptit våra gamla har? Jag minns en anhörig på ett boende, som mestadels lojt petade i maten. Potatisen var ”skinnig”, köttbullarna fabriksgjorda, grönsakerna vattninga och så denna förhatliga brunsås, som hälldes över det mesta. Hon ville inte äta, och därför smakade jag för att få en relevant uppfattning. Då förstod jag henne! Mat lagad utan känsla och smak. Det finns undantag där fingertoppskänslan fått vara med. Men varken personalen eller tiden räcker numera till för att ”förgylla” maten.
En del pensionärer har matleverans till hemmet. Det är mat som lagats i förväg, kylts och sedan ska värmas upp. Hur aptitligt kan det vara att micra mat från en plastburk? Vill verkligen de som sitter och bestämmer om detta utifrån ekonomiskt tänkande, ha denna intetsägande mat varje dag?

Jag tror inte det. De gamla betalar för sig och är värda mat som är lagad med kärlek och förnuft – mat som passar en äldre persons behov och förmåga. Man får heller aldrig glömma, att aptiten retas av vad ögat ser. Färger, det fräscha, doften och upplägget är nyckeln till aptit.
Mina ögon ser oftast något väldigt frestande, för det är inget fel på aptiten. Just nu är aptiten som oftast stor – på livet i allmänhet och på sommarstugelivet i synnerhet. Ögat matas hela tiden med naturens skönhet av blommor, grönska, smådjur och fåglar. Havet kluckar eller brusar och lockar fram välbehag.
”Ögonfröjd gör själen nöjd.”

Signhild Hortberg

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria