Samtidigt som det känns svårt att lämna det ifrån mig, ska det bli skönt att få det klart och se resultatet. Det känns som att jag kan räkna mig till de ”starka” kvinnorna när jag äntligen fullgjort detta arbete.

Nu har hösten kopplat greppet om naturens grönska och klär av träd och buskar dess gröna sommardräkt. De sprakande höstfärgerna lyser upp, och luften är kristallklar och skön att andas. Ännu värmer solen och tar ibland glädjeskutt så termometern skjuter i höjden.
Jag skjuter upp en massa saker nu för tiden. Det är bestämt latmasken som slagit rot inom mig. Eller är det kanske så, att jag tillåter mig att göra det jag hellre vill och då får plikterna vänta. Hur som helst är det skönt att vända ryggen till när solen envisas med att visa de smutsiga fönstren. Det är betydligt mera uppiggande att då gå ut och titta på solstrålarna från utsidan.

Utsidan är något som man inte kan lita på i vissa sammanhang. Mycket av det vi ser är inte alls vad vi tror. Vi blir grundlurade. Det gäller i mångt och mycket oss människor.
Vi må ha en vacker och tilltalande utsida, men hur ser insidan ut? Varför är utsidan så betydelsefull? Vi har lätt för att döma någon efter personens utsida och missar därför en betydligt vackrare insida.
Inom oss bär vi de bästa egenskaperna, som kanske inte alltid går att upptäcka utifrån. Det kan bero på blygsel, att personen är tillbakadragen och försiktig. Det är inte alltid den som hörs och syns mest som är den mest glänsande diamanten. Även under gråstenens ytskikt kan dölja sig en dyrbar ädelsten. Det gäller att skrapa på ytan.
Jag har funnit många dyrbara stenar under min livsresa. De är alla värdefulla, var och en på sitt sätt. Några glänser extra mycket medan andra har en lyster man inte ser vid första ögonkastet. När insidan är vacker speglar den sig i utsidan1