– Vi åkte ut med klassen till Hjälmaren på exkursion. Vid stranden fångade vi in växter, grodyngel och skräddare. Sen anordnade vi en utställning med montrar och bjöd in föräldrar att komma och titta på det vi hittat. Även lokaltidningen var där, berättar Lars Wiklund.

Då var det 60-tal och han gick i skolan i Örebro. Nu sitter han inne på den halvtomma lunchresturangen Akropolis beläget i ena hörnet av Fristadstorget i Eskilstuna. På andra sidan torget står Eskilstunas stadshus. Bakom en grönbeige dörr har Lars Wiklund sitt kontor.

– Hela mitt miljöintresse tror jag kan härledas tillbaka till de där åren på 60-talet. Han som tog med oss ut på exkursionen var en lärare som hette Eric Fransson. Han har varit en stor inspiration.

På bordet står en urdrucken kaffekopp. Bredvid koppen ligger en rapport. Innehållet fick Lars Wiklund presenterat för sig för några dagar sedan. Det är en resiliensanalys: en genomgång av hur sårbart Eskilstuna är när det kommer till en klimatkris, en finanskris och en energikris. Analysen är resultatet av ett samarbete med Stockholm Resilience Centre, en institution ute på Stockholms universitet.

– Jag är uppvuxen på 60-talet. Med teknikoptimism och framtidstro. Allt skulle bli bättre. Ständigt nya framsteg. Jag följde erövringen av rymden. Men jag fick inte se månlandningen. Jag var visserligen 14, men mina föräldrar tyckte väl att jag skulle sova.

Men när 60-tal blev 70-tal fick optimismen sig en törn. Det drog i gång 1973 med oljekrisen. De stora dragen i oljekrisen var att Opec, de oljeproducerande länderna i Mellanöstern, höjde priset på olja. Syftet var att straffa västvärlden för dess stöd till Israel i det pågående oktoberkriget. Det höga oljepriset kastade in världsekonomin i en kris. För Sverige blev konsekvensen bland annat att olja och bensin började ransoneras. Och i januari 1974 förbjöds biltrafik på måndagar.

– Då blev det uppenbart vad som kan hända om de stänger av oljekranen i Mellanöstern. Det blev en ögonöppnare. Och i kölvattnet av det här började Centern prata om lokalsamhällen, decentralisering och självförsörjning, något jag tog till mig.

1979 kom kärnkraftsolyckan Harrisburg, USA. Och som en följd av det folkomröstningen om kärnkraft 1980.

– Jag var med i Linje 3 och gick med plakat genom centrala Örebro. Vi var många människor på torget.

Att gå med i demonstrationståg och engagera sig för miljön var emellertid något Lars Wiklund gjorde vid sidan av den civila karriären.

– I grunden är jag förvaltningssocionom med samhällsplanering. I mitten av 80-talet arbetade jag i Sala kommun.

Men i början av 90-talet sammanstrålade civilkarriär med miljöengagemang. Lars Wiklund fick en ny tjänst i Sala som samordnare av ett projekt att ställa om Sala till en ekokommun. 

– Vid den här tiden så ansågs miljöfrågor vara en specialfråga och mest en uppgift för miljöexperter. Men jag kom från ett annat håll, som planerare, vilket var bra eftersom min uppgift bestod i att mobilisera medborgarna i kommunen. Vi drog igång massa projekt i Sala. Vi bjöd in allmänheten till studiecirklar. Och så hade vi en två dagars visionsverkstad dit allmänheten fick komma och måla upp sin bild av framtiden. Och de flesta som kom målade upp samma bild, oavsett politisk tillhörighet. Den röda tråden var att ha mer tid med familjen och leva i ett lugnare tempo, säger han.

Arbetet i Sala gav gehör utanför kommungränsen och kommunen framhölls som ett gott exempel på miljöarbete. 1999 rekryterades Lars Wiklund till Eskilstuna.

– Här var läget annorlunda. Sala var en liten ort där mycket kretsade kring Centern och jordbruket. Eskilstuna är fyra gånger större än Sala och av gammal hävd socialdemokratiskt. Och förändring tar alltid längre tid i en större kommun. Men när Socialdemokraterna och vänstern bildade koalition i slutet av 90-talet drevs tempot och ambitionerna i miljöarbetet upp.

I slutet av 90-talet och i början av 2000-talet hade emellertid förutsättningarna för miljöarbetet ute i kommunerna ändrats. Det blev mer topp- och målstyrt.

– Kommunerna började konkurera om statliga anslag, vilket fick till följd att vi satt och höll på våra idéer så att ingen tog dem. I slutändan blev det mer arbete bakom skrivbordet än mobilisering av medborgarna.

Över åren har Lars Wiklund sett en förändring i förhållandet till klimatfrågor.

– I början av 90-talet slog ordet ”kretslopp” igenom. Det gick att använda det utan att anses som flummig. Och näringslivet är rent generellt mer medvetet. Men det har blivit tyngre att arbeta med miljöfrågor de senaste åren. Hoten duggar tätt. Och allt börjar hänga ihop, klimatkris, finanskris och energikris.

Så pass tätt har hoten duggat att Lars Wiklund kontaktade Stockholm Resilience Centre för att undersöka möjligheten att inleda ett samarbete. Och i våras hölls en workshop i resiliens i Eskilstuna kommun, den största i sitt slag som en svensk kommun har genomfört.

– Workshopen var egentligen bara ett första steg i att undersöka hur motståndskraftigt Eskilstuna är för olika sorters kriser.

Resiliens är förmågan att motstå kriser. Begreppet kommer från biologin men har överförts till andra områden som sociologi och psykologi. Kort förklarat innebär resiliens att man sprider riskerna, att inte lägga alla ägg i samma korg. En livsmedelsindustri som är starkt beroende av olja är inte resilient. Tar oljan slut eller blir dyrare kan det bli kris i livsmedelsförsörjningen. En annan viktig aspekt av resilienstänkandet är idén om att förändring inte sker gradvis utan i större steg, som när de väl har tagits kan vara oåterkalleliga.

– Inom kommuner är man ofta van i att tänka linjärt. Men förändring sker sällan så. Vi på kommunen ville undersöka om resilienstänkandet kanske kan få oss att se på planerings- och miljöarbetet på ett nytt sätt, säger Lars Wiklund.

Rapporten innehåller inga hårda fakta eller färdiga planer för hur Eskilstuna ska möta framtiden. Men så är resilienstänkandet inte heller en färdig mall, det handlar mer om ett förhållningssätt. Att allt hänger ihop och att hitta länkarna som förbinder helheten.

– Men ibland undrar jag om jag lever som jag lär. Jag lever ett ganska småborgerligt liv, med utflugna barn och hemmabiosystem. Så visst gnager tankarna ibland. Det bästa vore väl att köpa en gård, säger Lars Wiklund och plockar ihop rapporten bredvid kaffekoppen.