Vem får plats inom feminismen? | Stockholms Fria

Fördjupning


Liz McKinnell
  • Att i ett konservativt könat samhälle som vårt stänga ute någon från kvinnors sfär samtidigt som de utestängs från männens är att förneka dem fullvärdig mänsklighet, menar Liz McKinnell.
Göteborgs Fria

Vem får plats inom feminismen?

Frågan om vem som får plats inom feminismen har väckts på senare tid. Forskaren Liz McKinnell undersöker vilka som ”räknas”.

Under de senaste tolv månaderna har frågan om transkvinnors roll inom feminismen lett till en stor kontrovers. Lucy Meadows förfärande död – den transsexuella läraren som tog livet av sig i mars som följd av alltför närgången mediebevakning – kastade ljus över mainstream medias trakasserier av transpersoner. Denna artikel kommer att handla om medieporträtteringen av könade normer och också om behandlingen av kvinnors kroppar som om de vore allmängods. I ljuset av dessa problem kan man tycka att det borde finnas en enad feministisk röst som talar ut mot sådana intrång.

Men nyligen har de feministiska rösterna varit av blandat slag vad gäller man-till-kvinna-transexuella. Journalisten Suzanne Moore, författaren Julie Bindel och skribenten Julie Burchill har varit speciellt högröstade i sina attacker på transkvinnor. Moore skrev en lättvindig kommentar på twitter där hon jämförde den ”ideala” kroppstyp som kvinnor förväntas sträva efter med en ”kropp som tillhör en brasiliansk transsexuell”. Hon försvarade sig sedan med orden: ”Alla kan bara dra åt helvete. Skära av sina kukar och vara mer feminister än jag. Bra för dem.” Efter stor kontrovers och mycket negativ press skrev Burchill en artikel till stöd för Moore där hon beskrev transkvinnor som ”ett gäng kukar i tjejkläder”.

Burchills text introducerade även den extra dimensionen av klasskonflikt. I artikeln antyder hon att transkvinnor tillhör den utbildade klassen och talar därför från en privilegierad position som fullständigt ignorerar de bekymmer som arbetarklassens ciskönade kvinnor dras med: ”de bråkar hellre om semantik. Men för att vara rättvis är det väl det enda de kan göra efter att ha blivit kastrerade … av årtionden av akademi. De är utbildade bortom rimlighetens gränser och det var skitskoj att se transorna anklaga Suze för att vara en privilegierad vit feminist”.

Enbart för ”riktiga kvinnor”

Utöver att utsättas för kommentarer av detta slag, har transkvinnor exkluderats från en rad stora feministiska konferenser och event. Konferensen Radfem år 2012 meddelade att den enbart var till för ”kvinnor som är födda som kvinnor och lever som kvinnor”. Också under år 2012 exkluderade ”Women Up North”-eventet i Manchester transkvinnor från en handfull seminarier. Liknande händelser har ägt rum i både USA och Kanada.

Man bör dock vara försiktig med att dra alla dessa händelser över en och samma kam: organisatörerna av Manchester-konferensen fördömde transfobiskt språkbruk och exkluderingen av transkvinnor rörde sig om ett mindre antal seminarier som riktade sig till kvinnor som blivit utsatta för våld i nära relationer. Men ändå – kontroverserna som alla dessa fall utmynnar i visar att det finns mycket att diskutera kring relationen mellan patriarkatet, transfrågor, klasskonflikter och hur vi tillskriver människor könsbaserade etiketter. Burchill har rätt i att detta delvis är en fråga om semantik, men semantik har en djupgående och ibland tragisk påverkan på människors liv. Semantik erbjuder ett medel genom vilket människor inkluderas i, eller exkluderas från, vissa frågor, strider och intressegrupper. Genom sitt eget ställningstagande i den semantiska frågan om vem som räknas som kvinna, visar Burchill själv att sådant språk varken kan trivialiseras eller isoleras från det etiska och politiska livet.

En tillbakablick

I år höll jag en föreläsning om 1700-talsfeministen Mary Wollstonecrafts kritik av den politiske filosofen Jean-Jacques Rousseau. Rousseaus tankegångar är ett tidigt exempel på kritiken av klassprivilegier. Han tänkte sig att vi skulle kunna åstadkomma ett bättre samhälle genom att utbilda människor till något som motsvarade deras naturliga förmågor, och skulle tillåta dem att vara rationella och kreativa. Detta skulle i sin tur leda till en värld där människor inte skulle tolerera förtryck, och skulle göra slut på de rikas förslavning av de fattiga. Varje person skulle endast rätta sig efter sitt rationella jag. Eller för att vara mer exakt: efter hans rationella jag. För det var just detta som var problemet. Trots allt prat om att utmana ojämlikhet och förslavning genom medvetandegörande, gällde inget av detta kvinnor. Dessa skulle istället hållas fogliga och lära sig att lyda en godtycklig auktoritet. Wollstonecraft kritiserade detta – hur kunde Rousseau komma med dessa fantastiska principer om autonomi och jämlikhet och helt ignorera (till och med ivra för) förslavningen av hälften av mänskligheten?

Rousseau, med sin kritik av privat egendom och social ojämlikhet, uppfattas ofta som en protosocialist – hans influens är tydlig i Marx och Engels verk på så vis att det vänder upp och ner på Lockes rättfärdigande av privategendom. Här framstår det som självklart att socialism måste innesluta feminism. Jämlikhet är inte värd något om den endast gäller för den grupp av människor som råkar vara ”som jag” i vissa avseenden. Därför är det ett fruktansvärt misstag när socialismen och andra sociala rättviserörelser anklagar de som tar upp feministiska frågor för att åsidosätta huvudfrågan. Om egalitära principer ska tas på allvar måste de gälla alla. De måste erkänna klassförtryck men också sätten på vilka klassförtryck samspelar med förtrycket av olika marginaliserade grupper. Socialism är inte socialism om den inte är socialism för alla.

Varför dessa attacker?

På liknande sätt skulle vi kunna kritisera feminister som exkluderar transkönade personer. Feminism handlar inte bara om kvinnor som anses ”normala” eller som någon sorts urtyper. Att påtvinga någon denna föreställning om normalitet är att påtvinga dem sina egna hierarkiska fördomar. Feminismen måste ha i åtanke alla kvinnors villkor. Den måste inkludera kvinnor av alla etniciteter, kvinnor ur alla sociala klasser, kvinnor med funktionsnedsättningar, lesbiska och bisexuella kvinnor och transkvinnor. Det säger sig självt.

Tyvärr är det inte så enkelt. Många av de feminister som har en klart obehaglig attityd mot transpersoner är inte korkade. Vi kan, och borde, bli arga på många av de saker de ger uttryck för, men vi borde också fundera över varför de har denna inställning. Vad ligger bakom feministernas attacker på transkvinnor? Det är en fråga med flera svar, som alla har en tendens att handla om patriarkatet.

Några av dessa argument har sin grund i ett könsessentialistiskt perspektiv, medan andra är kritiska mot transkvinnor just för att de är kritiska mot könsessentialismen. Essentialism betyder att det finns något grundläggande i erfarenheten av att vara en kvinna eller en man, och som kan reduceras till, eller har ett samband med, biologiskt kön. Denna syn antyder, på ett ungefär, att bara de som fötts med ”kvinno”-kroppar kan ha kvinnoerfarenheter.

De som ställer sig bakom ett könsessentialistiskt synsätt anser att transkvinnor lägger beslag på kvinnors erfarenheter utan att ha någon verklig förståelse för kvinnoförkroppsligad erfarenhet. Man menar att transkvinnor ser historien av kvinnoförtryck som sin egen, tar sig in i alla kvinnorum och så vidare, fastän de inte tillhör ”kvinno”-könet. De betraktas alltså som män som, på grund av missnöje med de privilegier patriarkatet innebär, faktiskt invaderar och övertar den kvinnliga sfären.

Kulturellt konstruerad stereotyp

Anti-könsessentialisternas åsikt är att transkvinnor själva står för en sorts könsessentialism. Man menar att transkvinnor förkroppsligar och bevarar en kulturellt konstruerad kvinnlighetsstereotyp -– just den stereotyp som feminismen jobbar med att utmana. Denna uppfattning är baserad på föreställningen att transkvinnor har en ”kvinnlig hjärna” i en ”manlig kropp” och att detta måste korrigeras genom att få kroppen att överensstämma med ”naturliga” eller ”inbyggda” personliga drag. Anti-könsessentialisterna anser att man-till-kvinna-transsexuella konstruerar en traditionell ”kvinnlighet”, en idé om vad det är att ”verkligen” vara kvinna, som i längden bidrar till upprätthållandet av patriarkalt förtryck.

Trots att jag lägger fram dessa perspektiv som en könsessentialistisk åskådning och en anti-könsessentialistisk sådan, kan element från båda två kombineras. Ibland handlar det om direkt oförenlighet och självmotsägelse, men det är inte alltid så. Det finns mängder av skalor och nyanser mellan en hård könsessentialistik åskådning och föreställningen att kön enbart handlar om sociala konstruktioner. Många av de mest intressanta tankarna i feministisk filosofi, och också inom psykologisk och biologisk sådan, utmanar faktiskt själva idén om att skilja på arv och miljö. Tankarna bakom arv eller miljö är att den förstnämnda dikterar det vi ”verkligen” är, medan den senare är godtycklig, oviss och föränderlig.

Transfobiska feminister

De nyligen fällda tranfobiska kommentarer från feministiskt håll visar på en oro som grundar sig i behandlingen av ciskönade kvinnor över århundradena. Det finns en rädsla för kvinnoimitatören som övertar en kvinnas karaktärsdrag och kläder i syfte att håna henne och göra henne maktlös och löjlig. Visst finns det kvinnoimitation som är respektfull och slagkraftig. Men alltför ofta finns det en grymhet och elakhet bakom det som grundas på ett förlöjligande av de underprivilegierade från en privilegierad ståndpunkt. Några av de feminister som nu attackerar transkvinnor är sannolikt omskakade av och arga på sådana hånfulla angrepp. Men de gör misstaget att betrakta både transsexuella kvinnor och män som är transvestiter som ännu ett fall av denna sorts förtryck. Transkvinnors egna självupplevda berättelser om sina kroppsliga erfarenheter blir förbisedda i och med en sådan inställning.

En av feminismens käpphästar har länge varit att patriarkala hierarkier inte ska få lov att bestämma människors relationer till sina egna kroppar. Vi har alla kunskap om våra egna kroppsliga erfarenheter, kunskap som inte ska tystas ned av en påtvingad norm som bestämmer vad som är eller inte är acceptabelt. Ur denna synvinkel är ciskönade kvinnor ”normen” och transkvinnor ”den andre” i feministiska cirklar. Så medan feministisk transfobi angriper transkvinnor från den position av relativ makt och acceptans som cispersoner innehar, är den samtidigt driven av en ångest som har sitt ursprung i det patriarkala förtrycket av kvinnor.

Varje kvinna – en egen historia

Så hur ska vi då bemöta de argument som förs mot transkvinnor? Påståendena om att transkvinnor inte är riktiga kvinnor är oerhört skadliga i sig, men vi bör också uppmärksamma att transkvinnor behandlas i många av dessa argument som om de inte ens vore människor. Dessa åsikter rymmer en grymhet och en okänslighet som ingen borde utsättas för. De är ofta riktade mot exakt de saker som gör transkvinnor osäkra: exempelvis deras nuvarande eller tidigare genitalier, eller synliga drag som kanske gör det svårt för dem att leva sina liv utan att bli trakasserade, förlöjligade eller till och med utsatta för våld. Det är som om transkvinnor har fallit mellan stolarna i en uppfattad binär könsuppdelning, och därför inte ens räknas som människor längre. Vi kan inte föra en förnuftig diskussion om dessa frågor när sådana attityder existerar, även om oron som ligger bakom dem är förståelig.

Därtill är det farligt att tro att någon kvinna kan göra anspråk på att förstå hela ”kvinnoerfarenheten”. Varje kvinna har en egen livshistoria. Visst kan vi alltid komma med påståenden om hur vi som kvinnor behandlas och uppfattar världen, men detta sker aldrig endast ur ett kvinnoperspektiv. Det handlar lika mycket perspektivet hos någon från ett specifikt samhälle eller gemenskap, med en egen rasmässig, klassmässig och kulturell bakgrund. Jag kan inte påstå, enbart på grundvalen av att jag är en kvinna, att jag är vet allt om hur det är att vara kvinna, och därför får bestämma vem som ”räknas”. Det är en läxa som borde ha nötts in från vår egen erfarenhet av patriarkatet.

Jag har personligen kämpat med att försöka sätta mig in i känslan av att uppleva att ens kropp är av fel kön, eller att ha en känsla av främlingskap med den egna könsidentiteten. Jag vet inte hur det skulle kännas därför att mitt kön och genus är ständigt närvarande för mig och jag kan inte kliva ur dem. Var och en av oss har tillgång till endast vissa delar av kvinnoerfarenheten. Just därför behöver vi lyssna till dem vars erfarenheter skiljer sig från våra egna. I motsats till Burchills anklagelser om det intellektuella privilegiet, är det arrogant att argumentera mot transkvinnor på bas av teoretiska abstraktioner om genus. Det är ju trots allt de som har tänkt mest på dessa frågor, inte bara genom att läsa böcker, utan genom att kämpa med en motstridig identitet från tidig ålder.

Utestängda från båda sfärer

Hur är det då med köns- och anti-könsessentialisternas argument? Ett kortfattat svar på den essentialistiska hållningen är att de beter sig som om transkvinnor behåller någon form av manligt privilegium. Så är tydligen inte fallet. Och ofta erkänns de inte helt och hållet som kvinnor heller. Att i ett konservativt könat samhälle som vårt, stänga ute någon från kvinnors sfär samtidigt som de utestängs från männens sfär är att förneka dem en fullvärdig mänsklighet.

Som svar på den anti-essentialistiska hållningen är det helt enkelt en osanning att transkvinnor alltid införlivar och bevarar begränsande former av femininitet. Ta fallet med den amerikanska soldaten som läckte hemliga uppgifter till Wikileaks, Chelsea (tidigare Bradley) Manning. Är det här en person som verkar vara beredd att acceptera tingens ordning angående hur kvinnor förväntas bete sig? Eller gällande något annat för den delen? Transkvinnor engagerar sig ofta i utmanandet av snäva könsstereotyper.

Men de flesta av dessa argument missar måltavlan helt. Vi måste lämna frågan om vem som ”räknas” som antigen verkligen det ena eller det andra bakom oss. Det är inte det viktiga. Rousseau grundade sin exkludering av kvinnor från fullvärdig mänsklig status på uppfattningar om vad han såg som deras ”funktion”. Denna ”funktion” hade i sin tur grunden i det han såg som deras sanna natur – och där räknade han inte in sociala och kulturella faktorer. Lite förenklat lyder Rousseaus argument så här: ”kvinnor är på det här viset, därför är kvinnor till för det här, därför är det så här kvinnor bör behandlas”.

Detta synsätt måste behandlas med försiktighet. Det var samma syn som låg till grund för Aristoteles åsikt att männen skulle kultivera klokhet och dygd i den egna karaktären, medan kvinnors funktioner handlade om deras kapacitet att tjäna männens behov. Sökande efter ett system för hur människor bör behandlas kan inte handla om att leta efter egenskaper som skiljer oss från varandra. Ibland är det bättre att göra tvärtemot – att identifiera orättvisa, exkludering och dålig behandling, för att sedan fundera över vad som är fel med de fack vi indelar människor i. Man såg mycket förvirring gällande denna fråga i debatten om samkönade äktenskap. Föreställningen att äktenskap ”bara är” mellan en man och en kvinna är ett moraliskt anspråk, inte ett metafysiskt, men motståndarna till samkönade äktenskap ansåg det vara det senare. Föga överraskande drog de moraliska slutsatser från det och anklagade förespråkare för samkönade äktenskap för nyspråk à la 1984. De som ifrågasatte definitionen blev själva anklagade för att skada yttrandefriheten.

Indelning i fack är en metod för att organisera världen runt omkring oss så att den verkar begriplig. Det uppfattas ofta som ett sätt att karaktärisera hur saker redan varit hela tiden utan att subjektiva sociala eller politiska angelägenheter spelar in. Men väldigt ofta är vår fackindelning lika mycket en aktiv process i förändringen och formandet av vår värld, som den är ett passivt medel för att dokumentera världen. För feminister är accepterandet av transkvinnor inte en fråga om huruvida de är som vi eller inte. Kravet på att erkännas som kvinnor borde betraktas som ett krav på social rättvisa, och inte ett metafysiskt krav. Det handlar mer om en människovänlig och politisk handling än om en utredning av kvinnans ”sanna” natur och vem som passar in i en särskild kategori.

Fakta: 

Begrepp i artikeln

Trans
Ordet trans används i artikeln i betydelsen transsexuell, alltså någon vars upplevda genustillhörighet inte motsvarar det som bedöms vara deras biologiska kön, och som kanske genomgår behandlingar för att göra det möjligt för dem att lättare leva som sitt uppfattade kön. Ibland används ordet mer brett för att inkludera transvestiter och andra kategorier, även om inte allt som står i artikeln gäller för dem. Så när jag talar om transkvinnor menar jag de som är födda med ”manliga” anatomiska drag, men som lever som kvinnor.

Cis
Med cispersoner, ciskönade eller cis menas de som upplever en överensstämmelse mellan sina kroppar och sin könsidentitet. Dessa termer (och deras definitioner) är kontroversiella, vilket varje terminologiskt val i en debatt med ifrågasatta kategorier borde vara.

Essentialism
Essentialism är uppfattningen att vissa egenskaper är grundläggande. I ett feministiskt perspektiv innebär detta en uppfattning om kvinnor och mäns inneboende skillnader. Könsessentialism förklarar socialt beteende som medfödda egenskaper hos biologiska kön, och är karakteristisk inom exempelvis särartsfeminismen.

Liz McKinnell är lektor och forskningsassistent vid Anglia Ruskin University i Cambridge. Hon är filosofie doktor med fokus på etik, feminism, politisk filosofi och miljöfilosofi.
Artikeln är översatt av Mariana Filip.

Rekommenderade artiklar

Lajv ska bli tryggare

Sexuella övergrepp, sexism och homofobi är några av problemen som lajvare arbetar hårt för att få bukt med.

Fria.Nu

”Deprimerade pappor berättar inte för någon”

Att nyförlösta mammor drabbas av depressioner är ganska vanligt, men att också många nyblivna pappor mår dåligt är inte lika känt. Fria samtalar med forskaren Elia Psouni om papporna som faller mellan stolarna hos vården.

Fria.Nu

© 2021 Stockholms Fria