I tre år arbetade Katja Hänninen heltid i den Gula byggnaden i Kristianstad, där den allmänpsykiatriska heldygnsvården är förlagd. Ett arbete hon beskriver som fantastiskt. Bra kollegor och fin patientkontakt. Men i slutet av maj bestämde hon sig för att arbetsvägra de tvångsåtgärder som används inom psykiatrin. Att medverka i samband med tvångsåtgärder ­– såsom bältesläggningar eller tvångsinjiceringar – är inte förenligt med hennes samvete, förklarar hon. Vilket hon meddelade sin arbetsgivare.

– Jag följer mitt hjärta, det som sker inom väggarna är fel, säger Katja Hänninen.

Att arbetsgivaren skulle stänga av henne från arbetet utan lön och sedan gå vidare med att avskeda henne hade hon inte väntat sig. Istället hade hon önskat sig andra arbetsuppgifter eller en omplacering i huset för att så långt som det var möjligt slippa att vara med om tvångsåtgärder.

– Någon vilja till kompromiss och möta mig halvvägs fanns inte, det handlade bara om att eliminera mig så snart som möjligt.

Att hon reagerade så kraftigt mot tvångsåtgärderna tror hon är generationsfråga. Det som är normalt för den som arbetat inom psykiatrin i 40–50 år är svårare att ta för någon i tjugoårsåldern, säger hon.

– Jag är 22 och född i en helt annan tid. Det som jag ser som fel tycker de är rätt för att de varit med om så fruktansvärt hemska saker. De är härdade.

Hur tycker du att man skulle göra istället för att använda tvångsåtgärder?

– I dagsläget finns det inte mycket, men öppnar man dörrarna finns det metoder.

Områdeschefen för heldygnsvården Roger Nihlén vill inte kommentera fallet då det är en pågående förhandling med facket Kommunal om uppsägningen. Samma svar ger Katja Hänninens fackliga ombudsman Sara Jönsson som i veckan lämnade in en förhandlingsframställan för att ogiltigförklara avskedet.

– Där är vi nu. Mer kan jag inte kommentera i dagsläget, säger hon.