I dagens individualiserade kapitalistiska samhälle har solidariteten fått en alltmer undanskymd plats. Till den grad att den breda solidariteten tappat fotfäste i delar av dagens frigörelserörelser: bland annat antirasismen och feminismen. Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk, skrev Karl Marx och det kan så klart sägas även om andra underordnade grupper.

Men kom ihåg att många av arbetarklassens förkämpar inte har tillhört arbetarklassen. Tongivande teoretiker och revolutionärer som Engels, Marx, Luxemburg, Guevara var som bekant inga proletärer. Människor som har haft det bättre än andra själv, men inte stått ut med andras elände, har varit väldigt viktigt för arbetarrörelsen. Meningen är inte att förringa arbetarklassens egen kamp. Förutom antagonismen mellan arbetarklass och den ägande klassen, är också samarbete med rika ”klassförrädare” viktiga för arbetarrörelsen.

För en rörelse som hbtq-rörelsen eller funkis-rörelsen skulle jag säga att solidariteten från andra grupper kanske är ännu viktigare. Som funktionsnedsatt har jag svårt att föreställa mig att vi skulle få till ett tillgängligt samhälle bara genom isolerad kamp av funkis-rörelsen. Att få ihop tusentals bara inom den rörelsen, utan solidaritet från andra människor och sociala rörelser, är mer eller mindre en omöjlighet. Tillgänglighetsmarscher blir som tomma rop utan solidaritet från andra rättviserörelser och människor.

Lyckligtvis är det inte så, utan många icke-funktionsnedsatta solidariserar sig med tillgänglighetsrörelsen. Jag skulle vilja säga att problemet är att det inte är fler som solidariserar sig. Därför blir jag väldigt förvånad när ”vit antirasism” avfärdas så enkelt av somliga antirasistiska röster. Jag vill tro att det är en ganska svag tendens, begränsad till diskussioner på sociala medier och en och annan debattsajt – alltså långt ifrån den verkliga verkligheten. Men tendensen är värd att ta på allvar eftersom den får så mycket utrymme.

Nyligen skrev Lyra Ekström Lindbäck om den separatistiska nätsajten Rummet, att den är en ögonöppnare för vita antirasister. Hen möttes av en hånfull chattråd som publicerades på Rummet där medverkande på sajten gick till hårt angrepp mot Lyra Ekström Lindbäck. Chattråden, som gränsade till nätmobbning, kritiserade hen enbart för att hen som vit antirasist ville solidarisera sig och synliggöra sina egna privilegier. En annan kritik gick ut på att hen som vit antirasist inte alls borde ha skrivit texten och därigenom tagit utrymme från någon annan.

På liknande sätt blev poeten Athena Farrokhzad avfärdad som antirasistisk röst i Aftonbladet av Lidija Praizovic, på grundval av hens påstådda klasstillhörighet. Istället spred Praizovic själv fördomar om hur ”äkta” rasifierad underklass är, med hens ord: ”religiöst konservativa, obildade, bidragstagande, fifflande och våldsamma”. Ja, det är en svårbegriplig röra där antirasister deltar i meningslösa mediala inbördeskrig.

Just när vi behöver bred solidaritet och mer, inte mindre, ”vit antirasism” finns det förespråkare av att varje rörelse ska isolera sig och föra sin egen kamp för sina egna rättigheter. Missförstå mig inte: självständig kamp och separatism är självklara delar i frigörelsekamper. Men de kan aldrig vara ledstjärnan för frigörelse. Solidariteten är lika viktig. Särskilt om vi önskar mänsklighetens frigörelse från rasism, patriarkat och kapitalism och alla förtrycksformer. Då är allianser mellan olika underordnade grupper men också med solidariska individer (dissidenter) från överordnade grupper viktigt.