Min text bör läsas som en kritik av konsumtions- och tillväxtkritik. Ofta hörs röster om att ”vi” måste konsumera mindre, köpa mindre prylar, att sann lycka inte ligger i att köpa prylar. Att det enda sättet att rädda planeten och våra själar är att köpa mindre grejer. Jag tror inte att vi kan lita på konsumtionsbeteende för att rätta till ett systemfel. Jag tror att vi behöver en behovsoriented produktion där teknologi inte underkastas en varuform.

Ofta framställs kritik av kapitalismen som bakåtsträvande. Kapitalismen är behäftad med en progressivitet jag vill ifrågasätta.

Vad är kapitalism? Kapitalism är ett system som bygger på kapitalackumulation. Kapital behöver hela tiden växa. Teknikens värde bestäms av hur den kan existera som en vara på en marknad. All teknik under kapitalism utvecklas således inte efter en behovsprincip utan en ackumulationsprincip. Jag vill således envist hävda att kapitalism inte är något som hör 1800-talet till, utan är det ekonomiska system av kapitalackumulation som vi ser i dag.

Det är intressant att Pihl tar upp Acemoglu och Robinsons bok Why nations fail. Deras huvudtes är att ”öppna” statliga institutioner lättare kan tillvarata medborgarnas kreativitet och entreprenörskap, vilket leder till ökad tillväxt. Stater såväl som kapital har ett gemensamt intresse av ekonomisk tillväxt, vilket inte är så märkligt. Utan ekonomisk tillväxt kommer ekonomiska kriser. Som sagt: kapital behöver växa. Stater och kapitalism lever i ett symbiotiskt förhållande.

Det är inte förvånande att det är på det viset. Stater, eller om man så vill välfärdstater, är inte en negation av kapitalet, tvärtom. De statskapitalistiska systemen i Kina och Sovjet visar tydligt på detta.

Jag vill ha en behovsbaserad teknologi, bortom stat och kapital. Inte bara för att det är det mest rättvisa och demokratiska, utan även för att jag tror att det är mer effektivt och leder till att det kommer bättre och mer användbara grejer.

Det kapitalitiska systemet visar gång på gång att det misslyckas med att utveckla en behovsbased teknik. Planerat åldrande är en realitet. Man kan till exempel fundera på varför läroböcker kommer i nya, ständigt reviderade upplagor. I ett system där tings värde bestäms utifrån dess bytesvärde på en marknad kan varor konkurrera med sig själva. En hållbar produkt förstör efterfrågan på densamma.

Pihl menar att vi behöver teknologisk utveckling som bygger på att dela med sig, att kringgå statliga institutioner och markander. Det tycker jag med. Jag vill ha en teknologisk utveckling bortom entreprenörskapet, bortom varuformen. Att dela handlar om att multiplicera, det handlar om en ny sorts grammatik, ett och istället för ett eller.

Det jag vill hävda är att vi måste våga tro att en radikal kritik av kapitalet handlar om att identifiera vilka behov och begär vi har som inte kan tillfredsställas inom ramen för detta ekonomiska system. Vare sig det handlar om rymdresor eller strumpbyxor, eller att göra liv levbara.

En gemensamhet bortom stat och kapital. Det är denna gemensamhet jag kallar för kommunism. Kommunism är inte bara ett insisterande på kapitalets instabilitet och omöjlighet, utan också dess överkommande.

Doktorand i ekonomisk historia och författare till Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet (W&W, 2013)