Göteborgs bostadsbrist slår hårt mot bland annat studenter och personer utan vare sig ködagar eller möjlighet att köpa sitt boende. Men ekonomihistorikern Jan Jörnmark menar att en särskilt viktig andel av stadens saknade kvadratmetrar utgörs av stora lägenheter.

– Fler stora bostäder skulle dels möjliggöra flyttkedjor, och dels är själva förtätningen en nyckel till en växande ekonomi. Konsekvenserna av utflyttningen ser vi i dag i neddragningar och ökande segregation, säger Jan Jörnmark, huvudförfattare till boken Göteborg – mellan segregation och kreativitet som kom ut i veckan.

Enligt Fastighetskontoret ser ”flertalet” av Göteborgs stadsdelar utflyttningen av större hushåll som barnfamiljer som ett problem. Och trots att antalet göteborgare i förvärvsarbetande ålder år 2025 antas ha vuxit med 40 000 så är det inte nog – andelen av stadens befolkning som måste försörjas av andra tros ändå växa under samma period.

Att en satsning på medelklassboenden skulle vara en satsning på integration är inte okontroversiellt. Emil Pull, forskare vid Malmö högskola, menar att flyttkedjor sällan fungerar.

– Det blir ett byggande som oftast bara gynnar medelklassen. Generellt skulle jag säga att den troliga konsekvensen snarare är ökad segregation där resurssvaga trängs ännu längre ut i stadens periferi, säger Emil Pull.

Göteborgsregionen glesas ut. Flyttlassen började gå på 1960-talet när en bilburen medelklass lockades till villorna i det nya motorvägssamhället Lerum. Rollen togs efterhand över av andra orter, bland annat Kungsbacka.

– Sedan 1980 har Kungsbacka vuxit med nästan 40 000 invånare. En motsvarande del av Göteborg, Askim, har vuxit med en tiondel. Vi ser samma brist på förändring i centrum: Valhallaområdet och Masthuggskajen har legat på bordet i 20 år, Heden ännu längre, säger Jan Jörnmark.

De senaste 40 åren har Göteborg tappat mark till ett alltmer tätbebyggt Stockholm. I dag klarar två stockholmare av att skapa samma ekonomiska tillväxt som tre göteborgare. Och rikets andra stad försvagas även gentemot den egna regionen. Nio av de tolv kranskommunerna är i dag rikare per invånare, för tio år sedan var Göteborg rikare än eller ungefär lika rik som fem av dessa.

För Jan Jörnmark är orsaken tydlig.

– Något förenklat kan man säga att det beror på att Göteborg vuxit i ytterområdena. Man har satsat på inpendling och låst in sig alltmer i bilberoende, medan stockholmsregionen förtätats med bostäder, arbetsplatser och nya kommunikationer som tvärbanan.

Emil Pull menar att förtätning i och för sig kan vara positivt, men endast inom ramen för en aktiv bostadspolitik.

– Byggande i sig aldrig kan lösa komplexa samhällsproblem, i dag tycks det snarare förvärra. Om skatteunderlaget är problemet så borde någon form av regional beskattning vara bättre än att skapa vinnar- och förlorarkommuner, säger Emil Pull.

Göteborg har länge vuxit i allt vidare kransar kring centrum. Industrialiseringen skedde i de mindre reglerade grannkommunerna Lundby och Örgryte, som sedan kom att införlivas i Göteborg. Senare har bland annat områden som Västra Frölunda, Angered och Bergum blivit delar av en allt glesare stad.

Även Göteborgs få nya större bostäder byggs utanför centrum. Hyresrättsdominerade miljonprogramsområden som Frölunda och Gårdsten har fått ett visst tillskott av radhus och villor. Liknande bebyggelse planeras nära Komettorget i Bergsjön. Men volymerna är små, och nybyggda större lägenheter fortsätter vara försvinnande få, såväl i centrum som i periferi.

– Det bor fortfarande färre människor i centrala Göteborg än 1950. Men med tanke på den ekonomiska situationen i förorterna så är det kanske ännu viktigare att förtäta där, med en variation i såväl bostadsstorlekar som boendeformer. Det är så illa nu att något måste hända, säger Jan Jörnmark.