Konsten att provocera | Stockholms Fria

Inledare


Kulturkamp

  • ”Detta är inte en pipa”. Magrittes verk "Bildernas opålitlighet" pekar på vad vi behöver förstå för att kunna avväpna propaganda, provokationer och desinformation, skriver Nathan Hamelberg.
Fria Tidningen

Konsten att provocera

För radikalhögern är kulturkamp den centrala politiska arenan. Med Bokmässans agerande kring Nya Tider i åtanke är det sorgligt att så stora delar av kulturvärlden inte tycks förstå det grundläggande som den moderna konsten bidrog med av insikter om iscensättande, symbolik, provokation och avslöjande av maktförhållanden, skriver Nathan Hamelberg.

I år är det hundra år sedan Cabaret Voltaire bildades och dadaismen föddes. Cabaret Voltaire verkade i ett ingenmansland – inte marken mellan skyttegravar som folk stred om, utan en plats som inte dominerades av en nation – de var en samling dissidenter, internationalister och vapenvägrare under första världskriget som fann en tillflyktsort i neutrala Schweiz.

Jag läser och ser om konstkritikern Robert Hughes bok och åtta timmar långa dokumentärserie The shock of the new. Till stor del handlar den om hur första världskriget förändrade konsten, språket, sättet att se på bilder. Cabaret Voltaire var ett sorts epicentrum för den förändringen, som har kommit att definiera konsten i dag. Jag tror att de konflikter som präglar världen i dag, från inbördeskriget i Syrien, konflikten på Krim – men även det förändrade politiska landskapet som en allt starkare populism och ultrahöger i Europa och USA fört med sig – kommer att förändra synen på ord, bilder och konst på ett lika radikalt sätt.

Hughes menar att före första världskriget hade vi ingen aning om hur totalt mekaniserad och industriell krigföring skulle te sig, Europa hade dittills bara upplevt industrialiseringens goda sidor. Ingen som mönstrade kunde minnas krig, och kriget såldes in med riddarromanitikens, internatskolornas och officersmässens språk. När krigets verklighet uppenbarade sig för miljontals unga britter, fransmän och tyskar kollapsade förtroendet för överhetens språk, vilket gav upphov till helt nya uttryckssätt.

Hughes talar om det nyas chockerande effekt, men i dag kan vi tala om hur fastklamrandet vid gamla synsätt skapar möjlighet till chock och provokation. Vid tiden då Lunarstorm, Sprayaktier och Myspace var populära hade vi ingen aning om en snar framtid då IS skulle föra sin kamp på Youtube, etnonationalister kriga genom att skapa Metapedia (ett nationalistiskt alternativ till Wikipedia), hur trollande med eller utan nyskapade konton på sociala medier skulle avgöra hur politikens mitt och konfliktlinjer försköts, eller hur nätaktivism både skulle komma att rekrytera terrorister och förlama internationell opinion vid krigsförbrytelser.

Vad har det med modern konst att göra? Inte bara Cabaret Voltaire utan hela konsten påverkades enormt av kriget. I samtiden framförs ofta hur en instrumentell konstsyn är förfärlig, men konst kan ju verkligen användas som redskap för att se saker på ett nytt sätt. Den belgiske surrealisten René Magrittes kanske mest kända verk, Bildernas opålitlighet, med texten ”Ceci n’est pas une pipe” – ”detta är inte en pipa” pekar på vad vi behöver förstå för att kunna avväpna propaganda, provokationer och desinformation. Vad saker är och vad de framstår som är två helt olika saker. En bild av en pipa är inte en pipa.

En monter från Nya Tider på Bokmässan är inte ämnad att popularisera en bok om Estonia, utan ett sätt att iscensätta en berättelse om hur nationalister är tystade av etablissemanget.

Bilden av femåriga Omran Daqneesh används på en och samma gång av såväl de som vill försvara möjligheterna att fly till Europa som av syriska jihadister. Och de som vill visa hur brutal Assadregimen och dess ryska uppbackare är.

Bilder från Krim kräver nästan halvtidsstudier för att hänga med i, och de tycks snarare syfta till att skapa ovisshet än visshet.

Med sina så kallade ”readymades” påpekade den franske bildkonstnären Marcel Duchamp på samma sätt hur vi avgör vad någonting är av dess sammanhang. En urinoar blir ett konstverk på ett galleri, och en provokation på Bokmässan för att ge skjuts åt propaganda blir till en fråga om yttrandefrihet för nyttiga idioter.

Vi navigerar fortfarande med kartor från tiden före internets massgenombrott, och några talesätt kan illustrera det. Det första är felaktigt tillskrivet Voltaire: ”Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det”. ”Gå i döden för” har blivit tanken att det är en demokratisk plikt att sprida åsikter man ogillar, oavsett om de är normaliserade i samhället eller ej.

På 1990-talet var ”ingen plattform åt fascister” en truism för antifascister. I den mån den lever kvar i dag som ryggmärgsreflex så leder den folk att slå till mot medvetna provokationer som syftar just till att hjälpa ”Sverigevännerna” att iscensätta sin mytologi om dem som de tystade.

Cabaret Voltaire är också namnet på ett dadaistiskt band. Två av deras mest kända låtar heter Nag, Nag, Nag och Three Mantras. Det är just genom tjatande och mantran som ultrahögern klarar av att ändra det politiska landskapet. Om vi slutar gå på deras provokationer förlorar de möjligheten att tjata. Det här borde de kulturellt bildade klasserna förstå bättre än några andra.

ANNONS

© 2022 Stockholms Fria