Nya småbrukare kan lyfta landsbygden
Den småskaliga, kretsloppsanpassade gården borde inte ses som en romantisk dröm, skriver Marina Eriksson.
I mitt arbete med tidningen Småbrukaren stöter jag ständigt på unga människor vars högsta dröm är att producera den närodlade mat som allt fler efterfrågar. Ett aktuellt exempel är eleverna på Småbrukarlinjen utanför Gränna. De bor enkelt och lär sig både praktiskt och teoretiskt hur man sköter en liten gård. Någon mjölkar och ystar ost, några sköter grönsakslanden eller hackar ogräs i betåkern. Jorden brukas med både häst och traktor, de sköter skog och beten med hållbara metoder. Att lyssna på deras samtal runt middagsbordet kan bota varje desillusionerad själ. Diskussionerna rör sig runt det centrala – hur ska de kunna förverkliga sin dröm om en egen liten gård? Hur utformas en livsstil med minsta möjliga fotavtryck? Ingen pratar om kläder, fester eller youtubers. Här ses ingen ytlighet eller rastlöshet som den unga generationen ibland anklagas för. Tvärt om, de här eleverna förmedlar engagemang och hopp om framtiden.
Ungdomarna på Småbrukarlinjen är inte ensamma om att sträva efter ett annat slags liv än vad vårt moderna samhälle erbjuder. Många, många människor längtar efter ett lantligt liv, en försvarlig del av dem har odlingsdrömmar. Eller drömmar som handlar om höns, getost eller biodling.
Annons
Så vad är det som hindrar folk från att bara flytta ut och sätta igång?
Rent krasst är det ofta pengar. Mark och gårdar är dyra, i alla fall i de mer befolkade områdena av vårt land. Men det finns också andra hinder som mer handlar om våra system, hur samhället är uppbyggt. Det handlar om att landsbygdspolitiken styr hur gårdar styckas och säljs, att det är svårt att få lån för den som vill vara jordbrukare i liten skala. Normen är stenhårt rotad i bankernas föreställningsvärld, för att få lån ska du ha en fast heltidsanställning – eller satsa storskaligt och låna många miljoner. I vår strävan att bli ett modernt land har vi upphöjt storleksrationaliseringen av jordbruket till den enda sanningen.
Nu är vi många som ser att opinionens vindar blåser åt ett annat håll. Gruppen av medvetna konsumenter växer, närodlad och ekologisk mat efterfrågas som aldrig förr. Rekoringarna har växt lavinartat på flera håll i Sverige. ”Relationsmat”, det vill säga att handla direkt från bonden, är ett hett samtalsämne. Färsk oprocessad mat är idealet. Alla kan inte flytta ut på landet och bli bönder, men alla kan göra val som ger oss bättre mat och en bättre livsmiljö.
Sverige har som land utmärkta förutsättningar för att bli självförsörjande på livsmedel. Ju större del av produktionen som sker i små robusta system, desto mer trygghet har vi vid en kris. Det storskaliga, högt mekaniserade jordbruket är bra på att producera stora mängder livsmedel så länge alla system och all logistik fungerar. Men det är mycket sårbart och helt beroende av importerade insatsvaror. Dessutom skapar det få jobb eftersom det mesta sköts med stora maskiner.
Den småskaliga, kretsloppsanpassade gården borde inte ses som en romantisk dröm. Många små gårdar fördelade över hela landet skapar inte bara livsmedelssäkerhet, de ger också arbetstillfällen och social samhörighet på landsbygden.
Det är hög tid att ställa om landsbygdspolitiken så att den gynnar dem som vill bli småbrukare. Se över reglerna för hur man får stycka av gårdscentra från jordbruksmarken vid försäljning. Det behövs inte fler avstyckade mangårdsbyggnader utan mark. Förbättra jordförvärvslagen. Ändra på upphandlingsreglerna så att offentlig sektor kan köpa lokalproducerad mat. Underlätta generationsskiften. Kommunerna och kyrkan äger stora arealer jordbruksmark, kan den användas på ett bättre sätt? Det finns mängder av knasiga regelverk som kan förenklas eller tas bort, gör det nu.
Vad som krävs är politisk vilja – frågan är om den finns?