USA styr FN
För någon månad sedan undrade jag om ni visste vem Ban Ki Moon är. Det var när han föreslogs bli FN:s nya generalsekreterare. Själv hade jag aldrig hört talas om honom. En brist hos mig men en än större brist i de processer som ligger till grund för dessa tillsättningar. Visserligen kan inget överstatligt globalt organ upprätthålla en rimlig demokratisk standard, men bättre processer, med mera försök att informera och förankra vore trots allt möjliga.
Frågan är vilka som visste vad Moon var för någon? Som kommentar till Saddams avrättning sa Moon bland annat att dödsstraffet är något som är upp till de enskilda medlemsländerna att ta ställning till. Enligt FN:s fördrag om de mänskliga rättigheterna finns bland annat fastställt att Envar har rätt till liv Det går inte tolka dessa ord på annat sätt att i envar ingår alla, även brutala diktatorer.
Ban Ki Moon kommenterade de brutaliteter Saddam har varit ansvarig för, men missade att säga något om de mängder av människor som har dött på grund av USA:s och andra länders krig mot samma Saddam. Perspektivet är helt och hållet USA:s. Har han kanske givit ett löfte under bordet till USA, för att han skulle få platsen som FN:s generalsekreterare? Som bekant har, USA, den självutnämna hemvisten för demokrati dödsstraff på sin egen agenda. Och då handlar det inte om massmordsmisstänkta diktatorer, utan ofta fullständigt utslagna fattiga individer med desperata och förödande handlingar på sitt samvete.
Det är i allra högsta grad illavarslande att USA, som numera kallas världens enda stormakt, kan manipulera omvärlden även via FN:s generalsekreterare. Vi får hoppas att den koreanske diplomaten inte riktigt vuxit in i sin roll, så där enstaka dagar in på sin tjänsteperiod, och att han likt sin föregångare Kofi Annan kommer att hävda viktiga humanitära värden även när de strider mot USA:s intressen.
Hur det än är med den saken behöver vi, du och jag, alla vi som har något viktigt att säga göra det själva. Vi behöver inte en talesman i New York, inte bak skyskrapornas glasfasader. Vi kan tala själva. Vi kan säga att alla har rätt till liv. Vi kan själva dra konsekvenserna av ett sådant förhållningssätt. Det kommer också andra att göra, både i USA, i Kina, i Irak, ja överallt. Vi kan prata med varandra och med de som inte tänker som vi. Som ringar på vattnet kan vi sprida fredens och livets värden. Vi behöver inga statsmän för att uttala våra tankar. Hur han än tänker agera den gode Ban Ki Moon, så är han egentligen överflödig i en värld där fredens ord går från mun till mun.
