När världen står inför avgrunden, då den mänskliga rasens existens är till det yttersta hotad tycks blodet i oss cirkulera som mest. För ska man bortse från det faktiska allvaret i klimatförändringarna så går det att ana en sorts ofrivillig fetischism för annalkande katastrofer. Länge var hotet om ett kärnvapenkrig - och mänsklighetens undergång som följde i dess fotspår - vår obestridda favoritapokalyps. Två supermakter hetsade varandra att släppa bomber kraftfulla nog att ödelägga jorden och förvandla mänskligheten till aska. Dystopin fascinerade lika mycket som den skrämde. Ett tryck på en knapp, en galning, en urspårad ledare, Dr Strangeloves isande skratt blev de konkreta och ultimata objekten för vår rädsla.
I dag draperas kvällstidningarnas hemsidor, löpsedlar och förstasidor av mörka rubriker, undergången är nära, återigen, krisen är lika påtaglig som 1963 men det är på Antarktis och inte på Kuba som vår ödesmättade framtid kommer att avgöras. Det tycks finnas en morbid fascination inför vår egen undergång.

Utan att på något sätt förringa det akut nödvändiga i att försöka hejda den globala uppvärmningen och de stundande miljöproblemen så är det svårt att inte förundras över det nästintill löjeväckande mänskliga beteendet. För det är med dunder och brak, hotfulla klipp, rubriker och retorik som media och i en nära framtid (om inte redan så) sannolikt också kulturen tolkar de besked forskare förser oss med.
Ja, läget är akut. Ja, vi måste ta itu med problemen. Men, människan verkar älska sin rädsla. Den dramatik en slentrianmässig vardag inte lyckas erbjuda förser vi oss med genom dokussåpor, sjukhusserier och givetvis diverse mer eller mindre dramatiska framtidsdystopier. Istället för att långsiktigt arbeta för en debatt där forskning kring en miljövänlig energipolitik står i centrum och aktivt kräva handling från våra makthavare ägnas en stor del av debatten åt skrämselpropaganda. Varför? Varför godtar vi den ytliga informationen och varför kräver vi inte mer?
Om det räckt med att byta ut några glödlampor och ta bussen till jobbet en gång i veckan hade problemet inte väckt sådan vidsträckt debatt och oro bland seriösa miljöforskare. Nu handlar det istället om årtionden - om inte århundraden - av överkonsumtion, girighet och ignorans. En misstro mot miljörörelsen, ett sorts betraktande av oroliga medborgare som hippies och omöjliga trädkramare, har lagt grunden till de problem vi har att vänta i framtiden.
Debatten som förs i dag är inte tillräckligt nyanserad, den är nästintill populistisk. Givetvis finns oberoende opinionsbildare som på ett pedagogiskt och analytiskt sätt försöker föra frågan om klimatförändringarna till en högre nivå. Men. När klimatförändringarna degraderas till ytterligare ett sätt att sälja lösnummer eller reklamminuter vänder vi bara nästa generation ryggen.
Rubrikernas idisslande om vår egenförvållade undergång blir mer till narcissistiska ekon än reella upplysningar. Någon självkritik går inte att utröna. För det kan bara vara människan, fullt medveten om sin egen dödlighet som blint konsumerar ihjäl den planet som är själva grundplåten för vår existens och sen både fascinerat och skräckslaget dramatiserar konsekvenserna av sina egna handlingar.

Något nytt måste väckas. Viljan till förändring fördjupas.
Kommunerna bör satsa pengar i skolorna på upplysning om miljö och klimatförändringar på samma sätt som man gjort med brott mot mänskliga rättigheter, narkotika, sexualundervisning med mera. Regeringskansliet delade för några år sen ut boken Om detta må ni berätta..., en bok om förintelsens fasor under andra världskriget. Samma typ av initiativ bör tas för att upplysa kring klimatförändringarna. Pedagogiskt och konkret.
Miljöpartiets språkrör, Peter Erikssons, förslag om att lägga ned försvarsdepartementet till förmån för ett säkerhetsdepartement var kanske inte helt realistisk, men tanken är god och riktig. Klimatfrågan måste göras till en nationell angelägenhet som både har politiska och ekonomiska resurser att genomföra långsiktiga förändringar på ett nationellt och internationellt plan. Upprop och mediala jippon klarar vi oss utan.