Svårt att undvika tanken: den här generationen, född i slutet av 1980-talet, kommer att prägla samhället om tjugo år. Hur tänker de? Det vore en annan sak att hålla föredrag för hundra aktivister. Där finns redan intresset, engagemanget, den politiska grundbildningen.

Men demokratin innefattar principiellt sett alla: en människa, en röst. Och nu skulle jag läsa om den idéns historia tillsammans med ett gäng där majoriteten inte kunde bry sig mindre. Ända sedan de valde till gymnasiet hade de flesta av dem inriktat sig på ett yrkesval: utbildning, inte bildning.
Platon och Aristoteles passerade obemärkt förbi. Machiavelli och Hobbes föll i god jord: deras avskalade, krassa människosyn stämde väl överens med elevernas. 'Människolivet är kort, nedrigt och djuriskt.' Och endast en våldsam, auktoritär makt kan hålla ordning.
John Lockes idéer om medfödd godhet och medmänsklighet föreföll inte lika realistiska. Rousseaus pastorala människosyn gillades ej. Men med Benthams stenhårda individualism och fria konkurrens hamnade vi rätt igen.

En och samma student sa att han gärna ville leva i Marx samhälle samtidigt som han ivrigt förespråkade det privata ägandet av produktionsmedlen. En annan kunde inte begripa att någon skulle vilja tänka och uppfinna saker utan att lockas av pengar (lite häpnadsväckande att höra för en underbetald akademiker).
Mina krönikeartade utläggningar om det engagerade kollektivets och folkrörelsernas monumentala betydelse för alla verkligt civilisatoriska reformer togs emot med höjda ögonbryn och munnar som raka streck.
Attac-rörelsens program och krav på beskattning av globala transaktioner utmålades under ett seminarium som rena stalinismen; det syntes peka rakt mot förintelseläger och krossandet av individuell frihet.
Skönt åtminstone att Sverigedemokraternas program över hela linjen avfärdades som smygfascism. Allt tyder på att frågan om invandringen åtminstone inte kommer vara ett emotionellt laddat problem för nutidens tjugoåringar: mångkultur är ett faktum för dem.
När det kom till frågan om vilka politiska problem som skulle bli 2000-talets största verkade många överens om att klimatfrågan stod främst. Men lösningarna?

Under mitt avslutande brandtal, när jag försökte uppmuntra studenterna att använda det de läst för att fördjupa sitt medborgarskaps betydelse och bidra till att skapa en verkligt politisk kultur, avbröts jag plötsligt av en handuppräckning.
Under ett par sekunder hann jag tänka Äntligen! Någon svarar, någon känner sig sporrad. Förväntansfullt gav jag människan ordet. Döm om min förkrosselse:
- När kommer tentafrågorna ut på nätet?