I några veckors tid har Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) hoppfullt följt utvecklingen i nedrustningskonferensen i Genève. Förhandlingar som i tio års tid lyst med sin frånvaro har äntligen sett ut att kunna bli verklighet. Den 23 mars presenterade Sri Lanka som sittande ordförandeland i nedrustningskonferensen ett arbetsförslag om att utse samordnare för konferensens kärnfrågor: kärnvapennedrustning; ett avtal kring uran och plutonium för vapenproduktion (FMT); förhindrande av kapprustning i yttre rymden (PAROS); samt negativa säkerhetsgarantier där kärnvapenstater garanterar att inte anfalla eller hota med att anfalla icke-kärnvapenstater nukleärt.
Ett konsensusgodkännande av förslaget skulle innebära en uppenbar effektivisering av konferensens arbete och möjlighet till förhandlingar kring nedrustningsavtal för första gången på tio år. Den globala nedrustningsrörelsen såg ökat hopp, och många regeringar med oss.

En vecka senare står nedrustningskonferensen åter lamslagen. Kina, gruppen av arabiska stater, Iran, Indien och Pakistan uttrycker misstro mot förslaget och eventuellt beslutsfattande skjuts upp till en separat session i april. Än en gång har nedrustningskonferensens konsensusregel ställt sig i vägen för substantiellt arbete. Än en gång kommer stater som hindrar fortsatt nedrustningsarbete att kunna gömma sig bakom slutna möten och uttala sig utanför protokollet.
Allt medan den stora massan förblir ovetande och det engagerade civilsamhället står maktlösa.
Allt medan Sveriges representanter väljer att inte ta ställning och uttala sig på protokollförda möten.
IKFF finner det bekymmersamt att vårt lands representanter i nedrustningskonferensen - världens enda multilaterala organ med mandat att förhandla nya nedrustnings- och vapenkontrollavtal - inte höjer sina röster och kräver handling. Genom att endast yttra sig i slutna, informella sessioner bidrar Sverige till att bibehålla nedrustningsfrågan distanserad från medborgarna. Sverige har en tradition av att agera starkt för fred och nedrustning, och är en röst som behöver höras högre och oftare i den samling stater som utgör nedrustningskonferensen. Staterna som motarbetar nedrustningsarbetet behöver höra er; vi i fredsrörelsen behöver höra er; och världens folk som längtar efter ett liv utan det överhängande kärnvapenhotet behöver höra er. Varför väljer ni ändå att verka i det tysta?

IKFF är också besvikna över att Carl Bildt valde att inte framföra ett uttalande inför nedrustningskonferensen när han i början av mars besökte Genève för sitt omtalade uttalande i Human Rights Council. Som utrikesminister för ett kommande ordförandeland för konferensen borde han - som så många andra utrikesministrar valde att göra - ha avsatt tio minuter för ett klargörande av Sveriges position i nedrustningsfrågan och vikten vårt land lägger vid detta forum.
IKFF ber de svenska representanterna i nedrustningskonferensen att ta sitt ansvar för att på alla upptänkliga sätt få igång arbetet i nedrustningskonferensen i Genève. Sverige kommer att sitta ordförande i konferensen senare i år. Förberedelseprocessen inför 2010 års översynskonferens av ickespridningsavtalet inleds i Wien i månadsskiftet april-maj. Det finns alla möjligheter och ett stort behov för Sverige att agera tydligt och rakryggat för ett substantiellt arbete i nedrustningsfrågorna. Utan avtal för nedrustning kommer kärnvapenhotet att hänga kvar över 6 miljarder människor. Vi vill se våra representanter göra allt som står i deras makt för att befria världen från detta!