EU-lobbyister har länge beskrivits som ett demokratiskt och politiskt problem i den svenska debatten. Därför välkomnar säkerligen såväl politiker som EU-skeptiker det föreslagna registret för lobbyister och lobbyorganisationer. Åtminstone tills de har läst det finstilta.
Registreringen är nämligen frivillig tills vidare, och därmed uddlös enligt flera kritiker. En av dem är miljöpartisten Carl Schlyter.

— Förslaget är alldeles för svagt. Vi förlorar tid. Man resonerar som att okej, vi kör det här nu. Och sedan utvärderar vi det inför ett eventuellt införande av ett obligatoriskt register efter nästa val. Det är helt onödigt eftersom vi i praktiken har haft frivillig registrering i flera år. Och det fungerar inte.
Men varför fungerar det inte då? I handen håller Carl Schlyter en folder från organisationen European Cancer Patient Coalition som exemplifierar ett av grundproblemen med lobbying.
– Det låter ju rätt bra, European Cancer Patient Coalition, men i själva verket är det en broschyr från industriintressen, som utnyttjar cancerpatienter. Men det får man veta först ifall man läser det finstilta på deras hemsida.

Lyssnar du på några lobbyorganisationer själv?

— Ja, givetvis. De som jag har gemensamma intressen med, bland annat Corporate Watch Europe och miljöorganisationerna.

Blir man som politiker påverkad av lobbyism?

— Det vore naivt att säga att man inte blir det. Jag försöker dock att inte bli det genom att själv söka upp forskare och experter som jag vill träffa och utbyta information med dem.
Lobbyister och lobbyorganisationer är intimt sammankopplade med EU-samarbetet. Och för det mesta väcker de inga positiva associationer. Men det vill EU nu förändra som ett led i det transparensinitiativ som ska bidra till ökad öppenhet inom EU generellt. Det nuvarande förslaget innebär en försöksperiod som ska utvärderas innan det kan bli fråga om något obligatoriskt register.

Antalet lobbyister i Bryssel har vuxit i takt med EU och uppgår i dag till hela 15 000 personer, vilket kan jämföras med de omkring 6 000 anställda på EU-parlamentet. En av alla dessa är Hannalena Ivarsson som arbetar på lobbyföretaget Kreabs Brysselkontor. Enligt henne är den vanligaste formen av lobbyverksamhet fjärran från den mystifierade bilden av skummisar som smyger runt på de politiska institutionerna och försöker påverka beslut med ljusskygga metoder.

— Som lobbyist arbetar man med att hantera relationer med beslutsfattare. Det absolut vanligaste är att någon betalar för att man ska bevaka en fråga och hålla koll på vad som händer med lagstiftningen på ett område.

Hannalena Ivarsson pratar om att det finns olika typer av lobbyism. Och visst kan det finnas problem med lobbyism.

— Framför allt kanske med den lobbyverksamhet som man inte känner till alls.

Inte känner till alls?

— Det är klart att det alltid finns väldigt starka intressen som försöker påverka lagstiftningsarbetet på olika sätt, men det är ingenting som jag befinner mig i närheten av.

Enligt Hannalena Ivarsson innebär inte registrering av lobbyorganisationer enligt förslaget några nya åtaganden för Kreab.

— Vi har redan skrivit under en Code of Conduct som i det stora hela innebär samma sak som det förslaget.

Men tror du att de företag som inte är seriösa kommer att skriva under?

— Nej, men det finns en självsaneringsmekanism också. Jag tror att det är få personer som vill träffa oseriösa aktörer, även lobbyister.

Finns det något demokratiskt problem med lobbying?

— Problem vet jag inte, men det är klart att om jag företräder ett stort svenskt företag med många anställda så kommer politikerna i högre grad att lyssna. Och frågan är om det inte ska vara så också.