I samband med det svenska statsbesöket i Japan i slutet av mars betonade utrikesminister Carl Bildt återkommande landets växande politiska betydelse. Det är gott, i synnerhet som Japan ofta hamnar på undantag i svenska media. Japan är inte bara världens näst största ekonomi, i absoluta tal är också landets försvarsbudget sedan länge i internationell toppklass.
Under statsbesöket gjorde dock Bildt också uttalanden som ger anledning att betvivla om han verkligen till fullo förstår Japans politiska betydelse – i synnerhet i den regionala kontexten – liksom om han verkligen tar Japan på det allvar som anstår ett land av den här digniteten.
Sedan en dryg månad tillbaka kritiseras Japan återigen för hur dess krigiska 1900-talshistoria hanteras inom landet. I början av mars yttrade premiärminister Shinzo Abe att de uppemot 200 000 kvinnor som under andra världskriget togs till japanska fältbordeller från främst Kina, Korea och länder i Sydostasien i en snäv bemärkelse inte var utsatta för tvång. Enligt Abe finns alltså inget bevis för att de tvingades tillhandahålla sex för japanska soldater, trots att våldtäkter och misshandel ofta pågick dygnet runt. Flera av Abes partikamrater understödde premiärministerns uttalanden genom att ytterligare trivialisera den japanska arméns övergrepp.
Stora grupper av parlamentsledamöter för regeringspartiet – många nära lierade med premiärminister Abe – har samtidigt gjort uttalanden om att massakern i Nanking 1937–38, då den japanska armén enligt internationell forskning ska ha dödat uppemot 150 000 personer, aldrig har ägt rum. Kommentarer av det här slaget väcker mycket folklig vrede i framförallt Kina och Korea.

I uttalanden i svenska media under statsbesöket trivialiserade Carl Bildt dock de regionala spänningarnas omfattning, bland annat genom att jämföra dem med en förmodat ihållande spänning mellan Sverige och Danmark efter Stockholms blodbad 1520. En något mer saklig jämförelse var den med Europa, men mer än sextio år efter andra världskrigets slut saknas ens ett Nordöstasiatiskt embryo till den typ av integrationsprojekt som har garanterat freden i vår del av världen.
Bildt duckade också för frågan om historisk sanning genom att hänskjuta den till historiker – utrikespolitiker ska inte ta ställning i frågor av det här slaget utan istället fokusera på att skapa relationer för morgondagen.

Det är i förstone lätt att sympatisera med Bildts idealism, men den blir ytterligt problematisk när den resulterar i en ovilja eller obenägenhet att ta avstånd från historierevisionism – oavsett var i världen den äger rum.
Mot bakgrund av hur de som trivialiserar Nazismens brott brukar behandlas i Europa (minns till exempel EU:s isolering av Österrikes nya regering efter att Jörg Haiders FPÖ hamnat i regeringsställning 2000) är det lätt att anta att Sveriges utrikesminister hade uttalat en större oro om han just mött en tysk förbundskansler som på något sätt hade förringat Förintelsen. Att Abes uttalanden inte tas på samma allvar säger något om hur långt Japan har kvar till att behandlas som en normal stormakt.
Detta är inte minst oroväckande mot bakgrund av hur instabila relationerna i Nordöstasien är. Förutom i synen på den gemensamma historien materialiseras motsättningarna i synnerhet i ett större antal konflikter: angående Taiwan, Nordkorea och dess kärnvapenprogram samt ett antal omtvistade öar.
Även om relationerna på politisk toppnivå i och med kinesiske premiärministern Wen Jiabaos Japanbesök i förra veckan ser bättre ut än på mycket länge, åtminstone mellan Japan och Kina, kan inte kraften i den nationalism som växer fram på en mer folklig nivå förringas. Bilder och idéer om varandra driver i detta avseende omladdandet av nationella identiteter i såväl Japan som Kina och Korea.
Bara genom att behandla Japan som en normal stormakt – ett land som tas på tillräckligt stort allvar för att bli föremål för omfattande analys och kritisk debatt – kan svensk utrikespolitik bidra konstruktivt till avspänning i regionen.